Det fanns en tid då jag var besatt av att ta så fina smoothie bowl-bilder som det bara gick. Minns hur jag signade upp mig på någon mejllista för att vara bland de första som fick möjligheten att beställa hem blå spirulina så att mina smoothie bowls kunde bli ännu färggladare. Minns hur jag kämpade mot våra eländigt korta decemberdagar för att hinna både träna i dagsljus OCH fixa och fota till perfektion pimpade smoothie bowls i något så när acceptabelt ljus.
Minns också hur jag en gång balanserade på sonens lilla trästol för att ta den perfekta ovanifrån-bilden på det lilla konstverket innan den där så snygga frosten på björnbären jag just tagit ur frysen smälte bort. Minns också att jag vid minst ett tillfälle trillade ner från den där stolen och tackade min lyckliga stjärna för att stolen var liten och mattan den befann sig på var mjuk. Pust. Jag = ett första klassens Instagramoffer.
Vart vill jag då komma med utläggningen ovan? Jo, jag vill prata om det här med att jag som yrkesverksam i sociala medier då och då – och handen på hjärtat allt oftare den senaste tiden – har ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med. Det gör nog de flesta i de flesta yrken, inbillar jag mig. Fast just den här hetsen med att hela tiden behöva jaga spännande innehåll att dela med dem som läser kan stressa upp mig massor ibland.
I perioder kan jag ha hur mycket idéer som helst i huvudet, men ibland är det tvärdött. Går då ofta in på andra bloggar för att bli lite inspirerad och kan komma på mig själv med att fascineras hur man ens kan orka skriva om helgen som gick och lägga ut en massa bilder på allt som har hänt.
Typ varje vecka – år ut och år in.
För ärligt talat: det händer inte så förbaskat mycket revolutionerande i mitt liv. Visst glimmar det till såväl på det privata planet som på jobbplanet ibland då man är iväg på någon mysig semester eller gör något kul jobbuppdrag, men oftast är det ju jag som sitter här framför datorn. Eller så är jag iväg och tränar. Eller så sitter hela familjen här hemma i lägenheten och äter, leker eller eller kollar på tv. Men att dokumentera detta på en blogg och skriva med inlevelse om det? Orkar folk ens läsa?
Missförstå mig rätt. Jag älskar att blogga, instagramma och allt det där. Men det är när lusten dödas av det upplevda tvånget att hela tiden producera nytt, spännande innehåll som det ibland låser sig helt för mig. Och då blir synen på min egen vardag och mitt eget liv väldigt krass.
Ja, sånt kan jag fundera på då och då. Och då blir jag nyfiken på dig som läser det här och vad som får just dig att gå igång lite extra. Träningstips? Videoklipp? ”Så här bakar du den perfekta saffransbullen”-tips? Hit me! Och kram!
Foto smoothiebowlen ovan (med BLÅ spirulina, det ni!): Petra Månström