Från början var han mest en ”grönsak” som åt, skrek, sov, bajsade och kissade.
Men för varje dag blir Adrian mer och mer barn och mindre och mindre bebis, på gott och ont såklart 🙂 Och för varje dag märker jag allt tydligare att han minsann är sin mammas unge, också det på gott och ont förstås:
1. Han skiner upp när jag plockar fram den leopardmönstrade bärselen eller något leopardmönstrat plagg.
2. Han är EXTREMT envis och kan sparka, fäkta med armarna och skrika/gråta tills han får som han vill (oftast är det mat han vill ha, känns igen 🙂
3. Han har sjukt starka ben och fast han bara är sex månader är det ingen promenad i parken att få en spark av dem när man står och byter på honom.
4. Han har en aptit utan dess like och äter glupskt av det mesta, från pasta bolognese till fruktmos och välling.
5. Han älskar när det händer saker, annars blir han snabbt rastlös och grinig.
6. Han verkar gilla löparvagnen, för när jag sätter ner honom i den brukar han somna.
7. Han är en sann fighter, fast han inte riktigt har fått fason på krypandet så ”hasar” han fram med hjälp av armbågen ifall det är något han verkligen vill ha fatt på.
8. Han sover som en klubbad säl. När han väl har somnat är det omöjligt att väcka honom, man kan dammsuga eller prata högt utan att han rör en fena.
Ska bli spännande att se hur ovanstående egenskaper kommer att utvecklas. Tack för att jag får hänga med på din spännande resa, lilla A 🙂 Är det något hos era barn som ni tycker är tydliga arv från er?
Det är såå komiskt, jag såg likheter mellan mig och min son redan som spädis och de har faktiskt följt med upp i vuxen ålder.
Vi delar på/av-beteendet, dvs kör i 180 eller skippar helt. Vi har alltid älskat allt med motorer – extra mycket om/när det går fort. Jättebehov av att röra oss, mår piss om vi sitter stilla för länge. Vi avskyr bägge att dricka alkohol så det snurrar i skallen, en eller två glas funkar men börjar det snurra – då är det stopp (kanske ska tillägga att den likheten hittade vi först när sonen passerat 18).
Dumdristigt envisa om vi bestämt oss för något – kan hålla på hur länge som helst. Klarar inte kläder som sitter illa – han skrek sig blå om det var veck på tröjor. Tyvärr är jag likadan, fast jag gråter inte, jag bara slänger plagget. Vi är också sockerkänsliga så det tjongar om det – blir sockerhöga snabbt och lika snabbt åker vi ner igen och då blir det nästan sovmössa på 🙂
Pust – vad jobbiga vi låter 🙂
😉 underbart! Kram