Jag hade ju ett cykellopp inplanerat tidigare i somras, Tour of Jämtland. Men så fick jag dessvärre veta av arrangören att man hade gått i konkurs och att årets upplaga av tävlingen var inställd. Så vad göra? Jo, hitta ett annat lopp som gärna fick gå av stapeln lite närmare hem än tidigare nämnda tävling.
Samt att distansen kanske inte behövde vara 21 kuperade mil med tanke på mitt tillstånd. Lyckligtvis hittade jag en sådan tävling, nämligen Tjejgirot. 60 kilometer, med start och mål ute vid Wenngarns slott och med en pastatillverkare som huvudsponsor. Perfekt, då fanns det förutsättningar för lite god after bike-mat också… Lyckades få min kära partner in crime, Mia, med på noterna (från början var ju planen att vi två skulle köra Tour of Jämtland), så igår förmiddag packade vi in racerhojarna i hennes RallyMazda och drog norrut.
Att det här var ett trevligt lopp märkte vi direkt vid ankomsten. Det var gott om sköna cyklister i alla möjliga tappningar. Såg allt från svindyra karbonhojar till treväxlade Kronancyklar och allt däremellan. Avslappnat och okomplicerat – alla får vara med. Och dessutom var klädkoden härligt soft, noterade såväl klubbtröjor med tillhörande vadderade ”hängselbrallor” (bibs) som fritidsbyxor och t-shirt. Kom som du är, liksom.

Mias och mina cykelmeriter är lätt räknade. Vi har båda klarat av Vätternrundan som en del av En svensk klassiker och så har vi tränat en del utomhus med våra lånecyklar från Canyon samt kört spinningpass. Att klura ut vilken fartgrupp vi skulle ställa oss i var därför inte helt lätt, men vi chansade på 26-28 km/h, alltså grön grupp. Efter femtioelva toabesök (för min del) och mängder av selfies ställde vi oss i startfållan och inväntade starten. Två snabbare grupper skulle iväg före oss, sedan var det vår tur.
Och hej, vad det gick! Med solsken i blick samt stundtals riktigt luriga kastvindar av stormstyrka trampade vi på så gott vi kunde längs åkrar, kyrkor och bygdegårdar. Banan var riktigt fin och naturskön (förutom slutklämmen som gick på en motorväg) och vi hade tydligen så pass mycket krut i benen att vi snart var uppe bakom motorcykeln som åkte först i vår startgrupp. Coolt, det kändes som att vi ledde loppet, för vi såg ju inte framförvarande grupper.


Vi trampade och trampade, turades om att dra varandra i snålblåsten och svor då och då över vindarna. Men framför allt hade vi grymt roligt och hade turen att vara pigga vid olika tillfällen, så den ena kunde alltid peppa den andra. I mål konstaterade vi att vi hade gjort en riktigt fin prestation. Vi slutade på 56:e respektive 57:e plats av 289 tjejer. Inte illa pinkat av Mia som fortfarande är i återhämtningsfasen efter att hon sprungit ett 25 mil långt terränglopp i Skåne för två veckor sedan och mig som ju är gravid i sjunde månaden. Över den goda pastasalladen som serverades efter målgång bestämde vi oss för att ställa upp även nästa år, då med målet att hålla en hastighet över 30 km/h under hela loppet och klara tvåtimmarsgränsen. Igår rullade vi in på 2.11 – med armarna i skyn och med stora leenden på läpparna.
Tack till Tjejgirot för ett riktigt bra arrangemang och extraplus till den glada killen som delade ut goodiebagarna efter målgång. Och självklart tack till Canyon som lånat ut varsin urläcker hoj till oss och Void som låtit mig testa delar av sin cykelklädkollektion (kan varmt rekommendera den, snygg design och lite okonventionella grepp). Det här med cykel är ju inte så tokigt ändå, man kanske skulle köra fler lopp?