För några dagar sedan trillade det in ett DM på Instagram som satte igång en hel del tankar hos mig. Kanske hos dig också? Här kommer det i alla fall:
”Läste ditt inlägg om att skrämma bort killarna bara för att man gillar att springa/träna. Jag känner att jag upplevt att jag skrämmer eventuella tjejkompisar. Som nyinflyttad i ett radhusområde ville man ju hitta nya vänner och hade träningen som gemensamt intresse, dock var det enbart med de manliga grannarna. Försökte bli vän med en del av tjejerna men märkte av ett avståndstagande, som jag trodde var inbillning. Visade sedan att det fanns de tjejer som upplevde det som flirtigt att stå och prata träning och springa tillsammans med männen.
Tilläggas bör att jag har man och barn och inte haft några andra intentioner än att knyta nya kontakter på ett nytt ställe. Efter att två av dess kvinnor flyttat har det blivit bättre. Ursäkta långt meddelande men tycker att det är så märkligt hur ett träningsintresse hos kvinnor kan bli så skrämmande samtidigt som träning och träningsprofiler hyllas. Fortsätt vara du i alla fall, vi älskar det ❤️”
Det är tyvärr inte första gången det här ämnet kommer upp på bordet. Kvinnor som älskar att träna tycks alltså uppfattas som ett ”hot” på vissa håll, på ett helt annat sätt än män. Jag kan förresten inte komma på någon gång då jag hört talas om en man med liknande erfarenheter. Någon annan som tycker sig se olikheter mellan hur träningsfrälsta män respektive kvinnor blir bemötta?
Försökte fundera hur jag själv brukar bli bemött av folk som antingen inte tränar alls eller tror att jag tränar mycket hårdare än dem. Ofta brukar första reaktionen vara ”Springer du varje dag?”, ”Hur orkar du?” eller ”Oj, önskade att jag orkade hålla på och springa!” Frågor/påståenden som känns lite som stängda frågor. Mer retoriska än att de uppmuntrar till fortsatt diskussion. Så för min del har det nog blivit ett naturligt urval, jag väljer att umgås med folk som inte gör sin egen eller min träning till en grej. Vi tränar för att vi älskar det, men vi är inte vår träning. Vi kan alltså prata om annat också…surprise ;-))
Du som läser det här, hur brukar du bli bemött när folk får veta att du tränar? Berätta gärna! Och ha en finfin söndag!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Jag kan nästan tycka att det är jobbigt att prata eller berätta om att jag löper/tränar. Jag springer ca 5-6 ggr i veckan och många av som passen är transportsträckor till jobbet. När jag sen väl kommer till jobbet så blir jag ofta bemött med ”har du sprungit till jobbet idag? Oooj va du är duktig!”. Jag har ofta svårt och tolka just det uttrycket från folk – tycker dom jag försöker verka bättre än dom? skapa uppmärksamhet? triggar jag dom? ger jag dom dåligt samvete eller sänker deras självförtroende? tycker dom att jag är jobbig?
Det är många frågor som jag skulle vilja ställa… men egentligen vet jag inte om jag ska eller bör fråga dom eftersom jag vet inte hur genuina svar blir. Så det blir att jag håller tyst, vilket är svårt om man har en bra dag och ett lyckat pass – men då kniper jag munnen och säger inget om någon inte frågar
Åh, jag är också SÅÅÅÅÅ trött på det där ”Ohhh, så duktig du är som springer!” Jag är INTE duktig, jag gör bara något som känns som det mest naturliga i världen. Det människokroppen är skapt att göra.
Vill heller inte outa alla träningspass jag gör pga folk som blir irriterade på det. Inte för att jag egentligen bryr mig men en får ju välja sina diskussioner.