Träningen har varit som en trygg livboj på ett stormande hav för mig under tiden efter förlossningen, en tid av total kontrollförlust och omställning av det mesta. Foto: Petra Månström.
Du har precis lämnat BB med din lilla guldklimp. Din kropp är förmodligen rätt så mörbultad (om du är den som har fött barnet), själen är sårbar (gäller både mammor och pappor).
Ja, hela du är förmodligen oerhört sårbar – i synnerhet om du har blivit förälder för första gången. Att få barn är något av det största man kan vara med om i livet, självklart vänds det mesta upp och ner och det tar en stund att hitta nya rutiner för sig själv, sin eventuella partner och barnet.
Men inte nog med att man står där med sin nyfödda och känslor all over the place, får hjärtklappning när man ser löpsedlar som rapporterar om barn som far illa och blänger argt på folk som kommer för nära vagnen med det dyrbara innehållet. Dessutom ska man hantera diverse input från omgivningen, det här handlar i synnerhet om nyblivna mammor. För pappor behöver inte alls hantera de här sakerna i samma omfattning, där upplever jag att omgivningen kommer med glada tillrop och pepp om pappan så bara tar några timmar ledigt i veckan för att vara med sitt barn.
LÄS OCKSÅ; Jag trodde det var farligt att ha ont
Hur ofta har man, gravid såväl som icke-gravid, fått frågan om hur man mår? Och slentrianmässigt svarat ”Tack, bra!” Hur många gånger har det där svaret varit så långt från sanningen som man kan komma? Och vem blir egentligen glad av att ge ytterligare näring åt uppfattningen att tiden som nyförlöst är rosenskimrande och mysig, vilket bara skapar ångest och en känsla av otillräcklighet hos andra mammor?
Jag vill tala om hur tiden som nyförlöst är för mig. Den är inte alls särskilt rosenskimrande. Första dagarna efter förlossningen hade jag svårt att gå och en del toalettbesök var ångestframkallande. Kände mig svag och dränerad på energi. Hormonell och gråtmild som man var (och fortfarande är) hände det att jag kom på mig själv med att storböla över allt möjligt: barn som far illa, min kropp som var så märkbart försvagad – och inte minst alla de krav som ställs på oss nyblivna mammor.
LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse
Det var väldigt jobbigt att hantera vaknätter och skrikig bebis samtidigt som kroppen helt uppenbart sysslade med annat, det vill säga höll på att läka ihop. Eftersom jag hade tränat fram till dagen före förlossningen var träningen den trygga livboj som jag kunde greppa tag i på detta stormande hav av osäkerhet och total kontrollförlust. Att gå till gymmet och göra den träning som kändes bra och som fungerade för kroppen hade en oerhört lugnande effekt på mig. Efter att få ha svettats lite och jobba med de muskler jag kunde jobba med gick jag hem till familjen som en mycket mer harmonisk mamma och mindre lynnig mamma.
Så här, tre veckor efter förlossningen, känns kroppen fortfarande inte som förut. Inget konstigt med det såklart, någon sa att det tar upp till några år för alla organ inne i kroppen att hamna på rätt plats igen efter att ha tryckts ut i sargen under graviditeten. Jag har haft besvärliga eftervärkar, särskilt den första veckan, något som liksom kändes helt meningslöst. Att ha värkar under förlossningen och inför densamma är ju något man förväntar sig – och man får en belöning i form av bebis efteråt. Men eftervärkar? Why?
LÄS OCKSÅ: Det ofiltrerade träningslivet
Magknipet har inte heller varit särskilt kul, antar att det är tarmarna som ska trilla på plats igen. Ja, och sedan har vi urinläckage som är väldigt vanligt direkt efter förlossningen hos de flesta mammor. Men bara för att det är vanligt och i någon mening ”normalt” gör det inte roligare. Och mitt i detta kroppsliga och mentala kaos ska vi alltså försvara oss mot diverse åsiktsattacker från omgivningen. Det kan vara barnmorskan, kollegan, kompisen, familjen eller BVC-personalen.
Till exempel kan det handla om att man inte har varit med om en ”riktig” förlossning om man har fött med kejsarsnitt och inte krystat fram sin bebis utan bedövning. Ja, för bedövning är ju också något som fördöms av mammaexperterna, då har man inte heller fött ”på riktigt”. Sedan har vi ju diskussionerna om hur och när man får träna efter förlossningen, hur en post graviditet-kropp får se ut och hur mycket man får vara borta hemifrån utan att fullständigt suga som mor.
LÄS OCKSÅ: Två veckor senare
Jag kan ärligt säga att jag inte kan bärga mig tills den dag då jag kan känna igen min kropp något så när. Hormonränder, magknip, humörsvängningar, urinläckage och annat myspys kan jag helt enkelt vara utan. Och ja, jag älskar såklart min lilla Skrutt. Men det betyder inte att jag bara biter ihop och köper att man ska behöva må så här just nu. Visst måste jag acceptera faktum, men jag vill åtminstone dela med mig av verkligheten så att jag inte förstärker uppfattningen om att man helst inte pratar om sånt som inte är helt rumsrent. Varför skulle man inte kunna göra det? Mår man prima så gör man det. Men mår man inte prima så måste man få säga det också.
Punkt slut. Ha en underbar lördag, alla!
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Kämpa på, hur klyschigt det än låter så kommer du glömma bort det jobbiga och sakna det mysiga. Sitter här med en 1årig och undrar om man kan skippa både graviditet, amning och direkt få en 1åring nästa gång.
Förlossningen är en fis i rymden i jämförelse, enligt min erfarenhet (o då slutade den andra förlossningen med akut kejsarsnitt)
Kram och mys på, och tänk på dig själv!
Kram!
Åå Petra, du lyckas alltid sätta ord på det jag i samma stund känner, vilket kan vara otroligt skönt att höra att man inte är ensam kring sina tankar. Jag fick en liten dotter den 9 november, mitt första barn. Liksom dig tränar jag en del, har gjort några halv ironman samt marathon – träningen är min ventil i livet och jag bara försöker hålla ut tills den dagen jag kan börja träna igen (just nu känns det som en evighet 🙁 Som du skriver så älskar även jag min lilla guldklimp till bebis, men jag mår så himla dåligt över min kropp, jag mår så dåligt över amningen som inte vill fungera, jag känner mig som ett ras. Jag har bara varit utanför dörren 3 ggr på snart tre veckor då det känns som jag sitter fastklistrad framför bröstpumpen. Hur länge ska man kämpa? Amning är så laddat ämne, jag orkar inte be BVC personal om råd – allt för många kvinnor har dragit och slitit i mina bröst (snacka om tappad integritet) mina bröst är liksom inte mina längre – de är allmän egendom. Jag tror att jag snart ger upp, jag har liksom tappat hela min identitet. Varje amningstillfälle är som en kamp och jag känner mig som en utsugen svamp… Vad tycker du om amning, hur länge och hur långt ska man försöka innan man tär helt på sig själv och sin egen identitet? Jag längtar efter barnvagnspromenader, att få ha på mig riktiga kläder, att så småningom få börja träna att få några timmars sömn. Nu ringer ”försöka ge mat vid bröstet fast det inte går klockan” samt ”bröstpumpsklockan” varannan timme. Kram och tack för en bra blogg och för att du sätter ord på sådant jag tror många känner! /Kram Carro
Carro, tack för din kommentar! Min personliga uppfattning om amning är att man ska göra det man mår bra av. Mår DU bra så mår bebisen också bra. Den känner garanterat av ditt obehag och din stress inför amningen, då kanske flaskmatning är det bästa. Strunta i vad omgivningen (BVC, barnmorska, familj, vänner etc) tycker och bestäm själv. Vill du lägga ner amningen så gör det, vill du fortsätta så gör du det. När man diskuterar amning så ger man sig in i ett getingbo, det kommer alltid finnas folk som framhåller fördelar och nackdelar med det ena eller det andra. Försök filtrera bort andras åsikter och lyssna inåt, vet att det är svårt men försök.
Tusen tack Petra för tänkvärda ord, jag har lytt ditt råd och tog ett beslut härom dagen, och jag mår redan så jätte mycket bättre! Kram till dig!!!
Oj din stackare! Vilken kämpe du är ❤️ Jag är själv adopterad så jag har inte fått en droppe bröstmjölk. En av mina ungar ville bara ha flaska, en annan ville bo vid bröstet. Men vet du – vi blev bra oavsett vad vi ätit som bäbisar.
Vill du försöka mera – gör det. Vill du gå över till flaska – gör det. Precis som Petra skriver, mår mamma bra mår bäbis bra.
Min mormor (11barnsmamma) gav mig bästa rådet som nybliven förstagångsmamma – du var här först, låt S vara en del av ditt liv. När hon är vuxen får hon välja sitt liv, sin väg. Kram och lycka till.
Tusen tack Chatrine, Kram Carro
När jag sprang maran i Paris 2013 tänkte jag på
Att många kvinnor i Paris
Ej ammar de tycker det förstör brösten dessutom
Dricker de vin till lunch
Ha ha
Vår baby 2( fyller idag 18 !)
Drack aldrig välling inte
En droppe baby 1 älskade välling.
Låter härligt Kjell 🙂 Kram Carro
Det finns en jättebra sida som heter Amningshjälpen… Där finns det hjälpmammor man kan ringa. Tror de finns på fb oxå… Det är inte så att de propsar på att man Ska amma utan de är där för att hjälpa och stötta oavsett vad du vill. Å som de andra sagt gör det Du mår bra av. Vill du kämpa gör det annars strunt i det.
Jag fick höra motsatsen mycket. Jag ville kämpa, men fick ofta höra varför gör du det detta, sluta istället…med första tog det tre månader innan allt fungerade. (För de flesta ta det ett tag innan allt sitter) med andra fick jag problem med eksem och han var över halvåret innan jag hade sårfria bröst.
Jag har vänner där det fungerat direkt och vänner det aldrig fungerat för, någon har gett ersättning andra har pumpat. Det finns alla varianter och du är den bästa mamman för ditt barn!!!
Tusen tack Martina, kram!!!
Carro, se mitt inlägg oven om hur jag kämpade med amningen. Om du vill ha lite stöd, tips o råd från någon som gått genom samma sak maila mig på sandra_r_79@hotmail.com
🙂
Nämen å vad gullig du är 🙂 Jag tar gärna emot råd och tips, mail kommer strax till dig 😉 Tusen tack!!! Kram Carro
Första tiden efter förlossning är för jävlig. Tyckte jag. Precis av de skäl som du beskriver ovan. Hur någon någonsin kan ha upplevt den tiden som ”rosenskimrande” är för mig en gåta…. Till dig vill jag säga: håll ut!!! För det blir bättre. Och du kommer att känna igen dig själv, känna dig stark igen och känna dig som dig själv. Både till kropp och själ. Men det tar lite tid. Unna dig för f-n det du behöver för att rida ut den första stormiga tiden, om det så må vara träning eller egentid på annat sätt. Och, om du känner för det, slå dövörat till om det kommer hejarop som ”men passa på och njuuuuuuut nu” – för det kommer komma ett oändligt pärlband av stunder att njuta av även när kropp och själ fått tillfälle att återhämta sig. Lycka till och ta hand om dig, på det sätt som passar just dig allra bäst!
Det är lite fascinerande, det här med första tiden efter förlossningen. Dessförinnan låg fokuset på den blivande mamman och hur hon mådde – nu handlar allt BARA om bebisen. Det är få som frågar hur man själv mår och vad man ev behöver för att må bättre om man nu inte gör det. Det är lätt att känna sig osynlig och frustrerad, absolut.
Precis, det var det värsta tycker jag. Känslan att man liksom slutade existera som egen individ.
Tack, fina du!
Vill bara säga att jag tycker du skriver fantastiskt bra! Skönt att någon vågar berätta hur det verkligen är, oavsett vad det handlar om. Du är en förebild! /Kim
Kim, stort tack! Kul att du uppskattar ett ”nedslag i verkligheten” 🙂
Ja, magen… minns de första toabesöken med fasa. Var seriöst BEROENDE av stora dagliga doser kruskakli för att livet alls skulle funka. Och lämna ifrån sig barnet ibland, det ska man göra. Det är en sak jag ångrar såhär efteråt, att vi inte hade barnvakt oftare. Onödigt att vara totalt slutkörd och socialt isolerad, när man egentligen har tillgång till barnvakt.
Bra att du delar med dig. För mig är det snart 21 och 18 år sen jag fick mina fina döttrar men kan verkligen känna igen mig. Men det är inte farligt att känna som du gör och det verkar som du hanterar det bra. Hitta tillfällen där du samlar kraft, jag minns att jag gick runt på ICA och handlade själv och tyckte det var skönt att vara själv lite, ha min kropp ifred. Tränade lite när det funkade men helt utan prestationskrav. Trppade upp när det gick. Umgicks hemma med kompisar där man kunde vara sig själv. Fika på stan skulle jag aldrig varit sugen på den första tiden. Men helt plötsligt har man en 1 åring osv som klarar sig mer och mer själv och när man tänker tillbaka är det ju en kort tid även om det känns jobbigt nu. Och du är ju uthållighetsportare! Du vet att det är rejäla svackor under ett lopp men man tar sig igenom dom också. Du har rätt pannben! Detta är ditt livs marathon. Njut när tillfälle ges, skratta när tillfälle ges och bit ihop när det är pissigt och lipa ibland. Det är inte farligt. Ta emot råd och tips men sortera, priva ich välj bort ibland och hitta ett sätt som funkar för er lilla familj. Vi är alla olika! Ta hand om dig!
Vill bara ge dig en stor kram och säga att det går över, man kommer ut på andra sidan…
Jag älskar bebis tiden, men de där första veckorna är inte kul… Med första hade jag så ont att jag knappt kunde gå el sitta första veckan… Satt halvliggande med tyngden på svanskotan för att ens kunna sitta… Jag är fortfarande förundrad över hur lite fokus det är på tiden efter förlossningen. Det är precis som om allt tar slut vid förlossningen å hur galet är inte det, det är ju då det börjar…
Jag har alltid tränat mycket, sovit när huvudet landat på kudden, aldrig haft en byst. Och helt plötsligt är allt precis tvärtemot var det brukar vara. Jag var aldrig riktig kompis med min gravidkropp, skrikit & gråtit över bröst som hänger & muskler som inte längre existerar men man repar sig hyfsat till slut. Nästan fyra år senare är jag gravid igen, försökt ta med ro, gått bättre denna gång men ändå jobbigt med alla extra fettdepåer, orken tryter, höfter som gör ont, trycket neråt. Sju veckor kvar & jag både fasar & längtar. Tänker att det är sista gången för min del. Och älskar min son över allt annat & min lilla krabat i magen men det är inte lätt. Varken under eller efter. Kämpa på!
Styrkekram!
Först och främst – inte kul att må så! Du ser så pigg och fräsch ut och verkar verkligen njuta av lilleman. Men du måste fått så dåligt med info?? Jag tycker det var ganska tydligt både från barmorska innan och från BB när man skulle hem första gången att det kunde bli både de ena och andra komplikationerna- tips att kissa i duschen och ja göra nr 2 det var ju bara hemskt i början. Kroppen känns ”hängande” på flera sätt.. Och så ”tredagarsgråten” som ju..ja typ inte tar slut :). Världen känns ond och man bölar över allt. Men jag vet inte någon som jag sett beskrivit denna period som rosenkindad :), bara hört just detta, ofta istället något uppskruvat.. Kanske bloggar jag inte läst.
Sen är det säkert så att vi som tränat mycket och är så vana att ”ha koll” på allt vi får nog en extra hård käftsmäll när allt är upponed- och även om det är lite kaos så blir det bättre. De flesta vittnar ju om att de känner sig starkare men det är ju kanske inte direkt efter förlossningen. Heja på!
KRAM! Jag diggar dig. Så jävla befriande att inte hela tiden säga att ”allt är bra” för att man förväntas svara det till trots för att det lixom inte är det.. Bättre att vara ärlig med hur man mår och har det. Fortsätt fylla på måbra-kontot med träning och Petra-tid utan dåligt samvete! Folk som tycker du är en dålig mamma/partner/människa för det kanske mest av allt behöver sådan tid själv..
Är varken gravid eller har barn, men läser din blogg med stort intresse! Tycker det är enormt intressant det du skriver om mammaskulden (alla mina kvinnliga vänner som har barn känner igen sig) samt hur kropp & psyke långsamt ska återhämtas och byggas upp. Fortsätt med dina ärliga inlägg så det blir mindre tabu för andra att prata om.
Åh vilket härligt, ärligt inlägg som en frisk vind i alla fluffiga, rosa moln berättelser om hur FANTASTISKT det är att komma hem från BB. Ja, det är skönt att komma hem, men det är oxå en emotionell berg-och-dalbana, och det som jag tycker nog är den största stressen som nybliven mamma är ämnet amning. Det är ju förbannat laddat med amning och det förutsätts att det ska funka. Hela tiden på BB och av alla barnmorskor fick jag höra ”Du ska ha tillräckligt mycket mjölk åt ditt barn, så det behöver du inte oroa dig för.” Nej, det stämmer faktiskt inte!! Och det gjorde mig så sjukt stressad då jag kunde sitta o amma hur mycket och länge som helst, men min mjölkproduktion kom aldrig igång, vilket gjorde att min son gick ner ännu mer i vikt när vi kom hem, innan vi på eget bevåg började mer ersättning. Då insåg vi att den lilla mjölk han fick av mig var bara en bråkdel av det han behövde och jag hade inte alls tillräckligt mycket! Och jag kämpade med detta i säkert 3 månader, pumpade o pumpade för att stimulera mjölkproduktionen, gjorde blodprover för att kolla hormonnivåer, hängde på amningsmottagningen ganska ofta för råd och hjälp, men till slut vid 3 mån så gav vi upp. Jag var så slut psykiskt av att hålla på, och vi började då med ersättning på heltid. Sonen är nu 8 mån gammal och mår hur bra som helst, och älskar mat i alla former, så bebisarna klarar sig ganska bra utan amningen också. Väl värt att komma ihåg, och det ÄR OK ATT INTE AMMA!