Adrian och jag hänger här hemma. Foto: Privat.
”Du borde sluta vara så fixerad vid din träning och njuta av din son istället!”
Det där är en typisk mammamaffiakommentar som jag tidigare har sett drabba nyblivna mammor med en önskan att ha åtminstone ha någon form av kontakt med livet utanför bebisbubblan. Och observera, kommentaren drabbar endast nyblivna mammor – för aldrig har jag hört eller sett en nybliven pappa bli tillrättavisad på samma sätt. Tvärtom, han hyllas för basala kunskaper som att klara av att bära sitt barn eller byta en blöja.
LÄS OCKSÅ: Tjejer, kan vi sluta backstabba varandra?
Jag skrattar gott åt de här kommentarerna eftersom jag ju själv vet hur mitt liv ser ut. Att de fyra-fem timmarna i veckan jag lägger ner på träning som får mig att må så mycket bättre och bli en harmonisk och glad mamma är en fis i rymden jämfört med hur mycket jag och Adrians pappa hänger med vår son. Matar honom, byter blöja, gosar, leker, sjunger och pratar.
LÄS OCKSÅ: Granbarren på golvet gör mig galen!
Jag kan helt ärligt säga att hade jag inte fått de där timmarna av tid utanför bebisbubblan hade jag blivit en riktig surbitch och definitivt ingen bra mamma. Det är så roligt när ”folk” får för sig att när man har ett maraton som träningsmål så är man träningsfixerad och oförmögen att koppla av. Det är så roligt eftersom projiceringen här är så oerhört tydlig. Träning har aldrig varit ett tvång för mig, tvärtom har den varit lika självklar som att äta mat eller andas. Något jag bara gör.
LÄS OCKSÅ: …och när ska ni skaffa nummer två?
Återigen: jag fascineras över hur kvinnor skuldbelägger andra kvinnor. Ger dem dåligt samvete, kritiserar. Hintar om att de borde sänka sina karriärambitioner, lägga ner allt vad träningsambitioner heter och hänge sig helt och hållet åt moderskapet. Men papporna då? Varför får de gå fria från kritik? Varför är det ingen som tycker att de borde tagga ner lite nu när de har blivit pappor? Kanske någon pappa som har en förklaring?
Ha en fin fredagskväll!