Det har tagit en stund att smälta det där kraftprovet i tropikerna. Men nu känner jag mig redo att berätta lite mer i detalj hur det hela gick till. Det hela börjar med att klockan ringer klockan fem på morgonen söndagen den 28 februari.
Jag gnuggar gruset ur sömniga ögon och hasar upp, vi bor på Berjaya Hotel som ligger bara tio minuters promenad från starten. Är det verkligen sunt att springa ett halvmaraton i ottan, dessutom i nästan trettiogradig värme och hög luftfuktighet? Det frågar jag mig när jag står i badrummet och smörjer in varenda kvadratcentimeter av mig själv med solkräm. Men har man anmält sig så har man, bara att bita ihop och genomföra.
På med tävlingskläderna: ett par lårkorta kompressionstights, leopardmönstrad topp och så löparskorna. Innan skorna åkte på så smorde jag förresten in fötterna med en generös mängd Sportslick, för det har jag fått lära mig av min goda vän MarathonMia. Någon frukost var det inte tal om, hade inte ens någon aning ifall de serverade hotellfrukost så pass tidigt på morgonen. Jag petade i mig en energikaka och lite sportdryck, men det är svårt att få i sig mat i den här fukten och värmen. Hoppades istället att gårdagskvällens stadiga, indiska middag skulle stå för energin som behövdes under loppet.
Sedan påbörjades projekt få ut oss själva samt bebis ur hotellrummet. Adrian var i och för sig klarvaken och jollrade högt, så där var det inga problem. Strandvägen var den snabbaste till starten, så vi gjorde vårt bästa för att baxa barnvagnen på den kritvita sanden. Bärsele och hörselskydd hade vi också med oss till Adrian, plus ett par portioner mat. Framme i startområdet träffade jag på svenska Pernilla, en löparbekant från Stockholm som också var här för att springa halvmaran.
Vi småpratade lite, sedan kände jag mig lite småstressad eftersom jag ännu inte hade någon nummerlapp. Tydligen hade nummerlappsutdelningen för utländska löpare ägt rum i Victoria, huvudstaden på Seychellerna, redan några dagar tidigare. Så jag fick lätt panikartat leta rätt på tävlingsledaren som i sin tur guidade mig till en dam som gav mig ett låååångt formulär att fylla i för att jag skulle få min nummerlapp. Hjälp! Det var ju bara minuter kvar till start. Dessutom hade jag några poddintervjuer att riva av för Maratonpodden, jag var ju här på reportageresa också.


När jag väl hade stressat klart med mina poddintervjuer och ställt mig i startfållan så visade det sig att starten var försenad. Först typ tio minuter över sju ljöd startskottet. Började jogga lite trevande, ivrigt påhejade av mina medlöpare som kom från världens alla hörn. Jag skulle nog säga att vi som startade 7.00 och deltog i antingen halvmaran eller helmaran mestadels var icke-lokala löpare. Blev lite småstressad när jag såg att de flesta hade med sig en massa geler och egen vätska – jag som hade ställt mitt hopp till vätskekontrollerna. Särskilt som jag inte hade ätit någon nämnvärd frukost.
Men tyvärr skulle det visa sig att vid vätskekontrollerna, som kom med ungefär 3-4 kilometers mellanrum, serverade enbart vatten. Varken mer eller mindre. Som ni förstår skrek min kropp efter energi rätt så omgående och jag ångrade bittert att jag inte ens hade tagit med mig gel. Vad tänkte jag på? Aldrig lita på vad folk påstår ska finnas vid vätskekontrollerna till nästa lopp!
Banan då? Det började med en liten slinga på drygt fem kilometer, sedan var vi tillbaka i startområdet igen och för min del tycktes detta ske samtidigt som starten i 5- och 10-kilometersloppet gick. Vägen var fullsmockad med ystra barn som rörde sig likt molekyler i en lösning, alltså väldigt oberäkneligt. Dessvärre lyckades jag krocka med ett av barnen som sprang ut precis framför mig på ett ställe. Jag föll handlöst mot asfalten och tänkte att nu var det kört, men det blev mest skrapsår i handflator och på knäna. Och lite mörbultad blev man väl, men jag reste mig upp och fortsatte.

Löpare i maran och halvmaran, tjejen i rosa kjol kom tvåa eller trea på maran har jag för mig. Kolla in hennes t-shirt, vad står det på den? 🙂 Foto: Jonas Hansen.

Ystra barn i 5- och 10-kilometersloppet. Kolla in löpstegen och barnens leenden! Foto: Jonas Hansen.
Bergochdalbana är en bra liknelse om man ska beskriva banan. Gick det inte uppför så bar det nedför och man kunde aldrig riktigt vila. Värmen och fukten gjorde också sitt till, icke-acklimatiserad som jag var kändes det som att jag hela tiden sprang rakt in i en vägg. Redan efter ungefär sju kilometer var jag så trött, så trött. Bestämde mig snabbt för att spara på krafterna och gå i alla uppförsbackar samt ta det mycket lugnt i nedförsbackarna för att inte slå sönder lårmusklerna. Det gick i snigelfart, men jag tänkte att på något sätt måste jag ju ta mig i mål.
Hade tänkt ta selfies under loppet, men var så slut att jag inte ens orkade ta upp mobilen. Precis ALLA krafter gick åt till att orka hålla mig upprätt. Tänkte flera gånger att detta är lätt det värsta jag har gjort i löparväg, åtminstone om man pratar om ansträngningen. Vyerna var förstås fina och det var inspirerande att springa på en sådan här exotisk plats. Men vätskekontrollerna får bakläxa, ni MÅSTE servera något mer energirikt nästa år!
En yngre kille som jag hade passerat tidigare i loppet sprang förbi mig en bit efter vändpunkten då vi skulle tillbaka mot mål. Han hojtade och viftade att jag skulle ligga i rygg på honom och inte släppa. Sedan vände han sig om och gjorde tumme upp flera gånger, tror han fattade hur slut jag var. Och tack vare den här killen så hade jag något – en rygg – att fokusera på. Höll ihop det hela fram till någon kilometer före mål då jag började tappa. Avståndet till killens rygg ökade. Jag ville bara lägga mig ner och vila, det enda som höll mig uppe var tanken på att snart få komma tillbaka till hotellets luftkonditionerade miljö, fylla på med massor med energi och träffa min son och min pojkvän. Detta var en ren Golgatavandring, inte ens under Swissalpine Marathons slutkläm var jag så här slut.



Skärmdump från Garmin Connect, halvmarabanan är det röda – vi inledde med en liten 5-kilometersslinga och sedan var det en vändbana.
Så äntligen dök målrakan upp, men precis där jag skulle spurta hade en grupp människor ställt sig för att samtala/surfa på sina mobiler. Försökte skrika ”WATCH OUT!!!” så gott jag kunde, men det hjälpte föga. Orkade heller inte vika undan eftersom alla krafter gick åt för att hålla mig upprätt, så jag sprang rakt in i den mobilsurfande gruppen som av någon anledning ställt sig mitt på vägen ett tjugotal meter från mål.
PANG!
Sedan stapplade jag i mål, fick min medalj och föll ihop. Jag hade klarat det, men jag hade kört på fälgarna – i typ två mil. En erfarenhet rikare och med insikten att lopp i det här klimatet kräver bättre acklimatisering. En vädjan till arrangören är att förse vätskekontrollerna med sportdryck och någon slags ätbar energi till nästa år. Tätare vätskekontroller behövs också i denna hetta och fukt, liksom att man ser till att undvika krockar genom att ändra starttiden för 5- och 10-kilometersloppet samt få bort folk från målrakan som inte ska vara där. Och nummerlapparna måste man kunna hämta i närheten av starten, att behöva åka till Victoria (ca 400 kronor kostar taxin enkel väg) för detta ändamål känns onödigt. Och lägg starten tidigare, i Punta Cana startade halvmaran kl 6.00 och man hann i mål innan solen gick upp och hettade upp löparna.
På plussidan: fantastiskt vacker bana, härliga möten med medlöpare och mycket löparglädje! Att se de ystra barnen springa var ren och skär glädje: barfota, med skor, i strumplästen. Häftigt! After run:en gick förstås inte heller av för hackor, Seychellerna är ju känt för sina paradisiska stränder… Nästa år firar loppet tio år, kanske dags för revansch då? Någon som är på?