När jag blev gravid bodde jag i en etta. Ganska snart började vänner, familj och bekanta (självklart utan något som helst ont uppsåt, bör tilläggas) att fråga om när vi (alltså blivande pappan och jag) skulle flytta till något större.
Fick frågan så många gånger att jag nästan blev yr i huvudet (graviditetsillamående hjälpte säkert till, haha) och dessutom kände jag mig stressad över att inte kunna svara något vettigt. För jag hade knappt någon tanke på att lämna min fina, mysiga etta – som jag äntligen hade renoverat och inrett precis som jag ville ha det. Och alla vet ju hur bostadsmarknaden här i Stockholm är, den är helt sjuk. En hyfsat stor etta inne i stan går på runt tre miljoner och ska man ha större än så har man knappt råd om man inte är ett par (eller tjänar mycket pengar).
LÄS OCKSÅ: 10 ”goda råd” om barnuppfostran som jag kan vara utan
Och eftersom 99,9 procent av mina jobbuppdrag finns inne i centrala Stockholm var det inget alternativ att flytta ut till någon förort, då skulle man ju behöva förlita sig på kollektivtrafiken (hemska tanke!!!) eller bli tvungen att köpa en bil. Och bil vill jag absolut inte ha, det är dyrt och krångligt – hyr hellre en bil när jag behöver. Så då återstår det att hitta en vettig lösning med de medel som fanns att tillgå.
LÄS OCKSÅ: Fler som har glömt bort att äta
Frågade mig hela tiden: MÅSTE man verkligen bo så himla stort bara för att man har barn? Är det inte så att vi egentligen tror oss behöva en massa prylar som bara tar upp plats men är helt onödiga och gott och väl kan slängas bort? Min mamma, som är född i det forna Tjeckoslovakien, brukade berätta för mig att hennes mamma bodde med alla sina syskon, föräldrar och mor- och farföräldrar i ett litet rum med kokvrå. Detta var under krigstider, men det fungerade ju.
LÄS OCKSÅ: ”Oh, vad er bebis är STOOOOR!”
Att vi plötsligt behöver en massa space är ett modernt problem, ett icke-problem. Tror fasen inte att kidsen blir lyckligare för att de har ett megastort rum fullsmockat med leksaker. Hur som helst, i höstas lyckades pojkvännen och jag buda hem en tvåa med mysig balkong och vacker utsikt över Mälaren. Vi var jätteglada, men då kunde man istället få höra att ”Kul, men ni kommer ju bli tvungna att flytta igen om några år när Adrian vill ha eget rum.”
Jaha. Om alla ska ha eget rum så måste vi skaffa en fyra. Billigt! Not. Äh, på pin kiv stannar vi kvar i den här tvåan. Adrian får en minikoja i klädkammaren! Less is more… Fler som känner igen sig i flytta-till-större-stressen?
(Bilden ovan: A och jag i soffan här hemma, jag vill inte flytta någon annanstans!)
Flytta-till-något-större-stressen!!!
Taggar
8 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
Oh ja. Vi flyttade till en fyra när lilltjejen var fem månader men jag känner fortfarande att jag skulle vilja ha större. För nu har vi ett arbetsrum/gästrum som jag inte alls vill bli av med om vi har turen att få fler barn. Men det är ju lyxproblem. Barnen hör ju till en familj och bör få ta del av samma livsåskådning och prioriteringar som resten av familjen har. Så tänker jag i alla fall, att man ju inte kan ändra hela sin person och bli en helt annan typ av människa bara för att det skulle vara bättre för barnet. Det tror jag inte det är.
Som jag känner igen mig! Blev gravid när vi bodde i en minitvåa (samma område som du! Såg dig ofta när jag var ute och sprang i Kristineberg/Fredhäll) men vi flyttade till en fyra i Sumpan. Ett år senare sitter vi med villa ute i förorten 🙂
Låter härligt med space! Men jag vill vara lite motvalls och klamra mig fast vid stan. Får se om jag lyckas 🙂 Kram!
Sunda, sunda du!
Vi HAR skaffat något större p.g.a. barnanskaffning. D.v.s. en villa med fyra rum (varav ett är ett gigantiskt vardagsrum) och kök.
Till frågan: Hur utnyttjar 3,5 månaders bebis detta? Inte ett smack så klart! Hennes rum är ren förvaring! Vi hänger såklart i köket, det är ju där det är mysigt. Utnyttjas gör således kök, vardagsrum samt vårt sovrum. Övriga två barnrum är REN förvaring. Så att utrymmet behövs? Nja, svarar vi på den… 😉
Kanske är det t o m så att om kidsen inte har ett överflöd av eget space så drar de ut i friska luften istället? 😉 Vem vet. Låter helt underbart med space, men köket är ju mysigast! Kram!
Vi har också en tvåa och har renoverat och grejat så den känns så perfekt! Men i takt med att liten blir allt större kommer ett sug efter större ställe. Kanske till och med hus? Bor ej i Sthlm så helt omöjligt är det inte även om det saknas slantar på kontot här med 🙂
Vi har förvisso en trea och dottern är nu 9 år och då behövs eget rum mer med tanke på kompisar och så, men sällan sitter hon där inne själv om vi är i vardagsrummet.
Adrian kommer inte att behöva eget rum på länge. Han kommer att leka där ni är ändå och hans leksaker kommer att ligga som ett spår genom lyan längre fram.
Ingen stress m.a.o.
Jag vill bo MEGASTORT! Jag och killen bor i en trea nu och jag vill ha en femma haha. Har dock inget emot att bo på kollektivavstånd här i Göteborg, så länge jag får bo nära skogen.