Jag förstår dem så väl, för jag har själv varit där. Innan jag blev gravid var jag allergisk mot barnsnack. När folk på jobbet pratade barn på fikarasten slog jag dövörat till och när man råkade hamna på något mingel bland en massa nykläckta småbarnspäron gled jag snabbt vidare.
Kort sagt: jag undvek sammanhang där det kunde tänkas prata barn, helt enkelt därför att jag inte var intresserad. Inget kunde vara mindre intressant än snack om vaknätter, när den och den började vända sig/krypa/gå och så vidare. Och dessutom: jag blev på riktigt provocerad av att folk kunde vara så uppslukade av sitt föräldraskap att de inte kunde diskutera något annat.
Nu är jag där själv. Jag är nybliven mamma till en Adrian och visst är man på många sätt uppslukad av sitt föräldraskap. Jag menar, jag är ju hemma mycket med min son och av naturliga skäl blir det barngrejor man mest upplever. Det är faktiskt helt jäkla supercoolt hur mycket som händer med kidsen när de just har fötts. Nyss var han ju bara ett litet knyte i min famn – nu skrattar han, vänder sig, sprallar och är liksom en människa.
Samtidigt: jag är väldigt mån om att få tid för mig själv. Där har jag löpningen att tacka, den ger mig möjlighet till 100 procent mindfulness och jag kan ärligt säga att när jag springer tänker jag sällan på Adrian. Jag skulle snarare säga att huvudet rensas under löprundan, det är mest lösa tankespån som far runt i skallen. De handlar dock mer om mitt jobb och diverse tankar kring det. Men så fort jag kommer hem från träningen så blir jag ju förstås mer mamma än löpare, åtminstone för en stund.
Så, åter till det här inläggets rubrik. Jo, jag har märkt att en del av mina läsare (och lyssnare av Maratonpodden) irriterar sig på ”barnpratet”. De mejlar och/eller kommenterar att ”det här är ju en löparblogg, jag vill läsa om löpning – inte om graviditet och förlossning”. Och absolut, jag kan förstå dem. Och jag önskar att jag kunde tillfredsställa dem, eftersom jag ju är en person som ogärna vill att folk ska vara besvikna på mig.
Men saken är den att jag vill ju blogga om mitt liv – inte bara om min löpning. Det finns olika bloggar därute, min utgångspunkt har alltid varit att läsarna ska få lära känna såväl löparen som människan Petra. Och då blir det, som ni förstår, svårt att utelämna Adrian och min nya livssituation. Han är ju en del av mitt liv, liksom graviditeten och förlossningen är milstolpar som har påverkat mig och som också påverkar min träning. Så, att helt utesluta dessa bitar skulle kännas oerhört konstigt. Att begränsa ”barnsnacket” till ett minimum vore också konstigt för mig eftersom föräldraskapet är en ny och omvälvande grej för mig. Visst kan det kanske bli lite för mycket skriverier om bebis ibland, men nu råkar vi ju faktiskt befinna oss på Mama.nu 😉 Därför är det extra kul att så många manliga läsare verkar finnas kvar och engagera sig!
Sammanfattningsvis: det här är en blogg om min träning och mitt liv. Där ingår min son, liksom andra reflektioner om livet som kan tänkas dyka upp i skallen. Jag hoppas förstås att du som läser finner det intressant och skulle du mot förmodan inte göra det så respekterar jag det också. Jag är inte samma person som innan jag blev gravid och följaktligen är den här bloggen inte heller likadan som tidigare. Men jag tänker att det inte behöver vara så negativt – tvärtom är utveckling och förändring en del av livet.
Jag älskar min familj. Jag älskar min löpning. Jag älskar att blogga. Ja, jag älskar livet! Ha en fin lördagskväll och hoppas att ni som har hört av er om bloggens innehåll förstår min infallsvinkel lite mer nu 🙂
(På bilderna ovan stretchar jag efter dagens långpass och på nedre bilden är Adrian och jag på ett fik!)
Och jag älskar din blogg för att du är löpare, ganska nybliven mamma och allt det där, och med tankar som rör just det. Jag är nämligen också löpare och färsk mamma, och känner igen så mycket av det du skriver, det är så oerhört lättande att läsa att man inte är ensam om alla intryck, tankar, kommentarer från andra osv. Tack för att din blogg är just det den är!
Kram! Kul att du gillar!
Du är bäst Petra. Stå på dej, så mycket kloka saker som kommer från dej. Jag är 57 år löpare och mamma och en massa annat spm vi måste få vara..
Kram på dig Eva! Tack för fina ord!
Jorå! Du är samma inspirerande personlighet, sen födseln!?!
Oavsett om du ägnar dig åt ”barnprat” eller ”löparsnack” så
vet man som läsare/följare att du har alla ystra levnadsglada
hästar hemma! Bara det faktum att du några få månader efter
den tuffa förlossningen kan komma igenom ”Tidernas svacka”
och sedan leverera positiva löparinlägg är ett kvitto på din
inspirerande personlighet. Så, keep it up! Schvung On You!
Men nu är det ju så att det är din blogg!! Och vi som gillar dig och har följt dig sedan tidigare tycker ju att det är kul att läsa även om din familj förstås! Jag har följt dig sedan 2010 och gillar dun blogg!!
Kram!
Bra poäng, Pernilla! Fast för egen del är jag inte
speciellt intresserad av det specifikt familjära.
Mer det principiella i olika sakfrågor – i synnerhet
månne främst sådana som kretsar kring träning och
kosthållning, fast visst!, vissa barnissues kan man nog
som pappa till fyra barn i tonåren tya med att kläcka
ur sig en och annan matnyttig kommentar till, på
mama.nu;).
Jag har sagt det förr å kan säga det igen, älskar din blogg och podd… Du är så fantastiskt inspirerande du hjälper mig att hitta mig själv å tillbaka till löparglädjen. Som nybliven löpare (ja jag måste nog inse att det nog är just löpare jag blivit) har jag massor att lära å jag läser gärna alla dina tips, men tycker det ger ett härligt djup åt bloggen att den även handlar om familj å allt vad det innebär, för trots allt är livet en salig blandning av allt möjligt å vi befinner oss alla på olika platser i livet! Fortsätt som du är!!!
Jag är långt ifrån småbarnsåren men jag tycker att ditt Adrianprat faktiskt tillför, även för löparen. Det är så lätt att man, framför allt som lite färsk löpare, hamnar i det berömda ska-bara-träsket. Dvs att livet kommer emellan. Att då läsa om en etablerad löpare, som sprungit mer i streck än vissa gör på en månad, pusslar med vardag, en kropp i obalans och en bebis som ska ha det den behöver – det är guld värt. Det finns många bloggare som bloggar sakligt, tekniskt och engagerat om löpning och det finns många mammabloggare. Men det finns inte så jättemånga som slår ihop de bägge på ett bra sätt. Framför allt inte såna som vågar ställa de tuffa frågorna och vågar skriva de fnissigt ärliga inläggen som du gör. Just därför är din blogg både viktig och givande för du kombinerar det som de allra flesta av oss gör; träning och familj..
Tack för det!
Vad roligt att du tycker det, Chatrine! Kram
Jag tycker om att läsa din blogg önskade att det fans en som din när mina ungar var små. Jag hade nog inte skänt mig så ensam. Så jag kommer att läsa mere av din blogg. Ha en trevlig helg
Kram!
Personligen tycker jag att podden, och bloggen, har fått en ytterligare dimension sedan din son kom till världen. Kanske upplever jag det så eftersom det korrelerar mer med min verklighet, småbarnsföräldralivet. Nu försöker jag använda podden som verktyg för att få min fru att förstå tjusningen med löpning. Går rätt trögt, hon har ännu inte fattat poängen att springa utan att blanda in bollar.
Vad roligt att du tycker det! Och tänk så olika det kan vara. Jag som alltid har hatat bollar 🙂
Men herregud, att folk bara orkar irritera sig på allting…jag tycker att du skriver fantastiskt bra och att det bara är positivt att du blandar dina inlägg med att handla om allt möjligt. Vill folk inte läsa så är det väl bara att de låter bli. Jag tycker din ärlighet är befriande, fortsätt med den! 🙂
Håller med dig! 🙂 Kände i alla fall att det var bra att i ett inlägg försöka förklara varför bloggen ser ut som den gör – just nu. Kram!
Håller med!:). Samtidigt som det är ett faktum
att jag halkade in här på ett bananskal efter
att för några år sedan ha följt din eminenta
löparblogg på SvD hyfsat kontinuerligt under
några (spridda) månader. Wow! Vilket storverk
du uträttat med Maratonbloggen!, på SvD.
Baskern av.
Emellertid får det ses som ett avslutat (kort)
kapitel med mitt kommenterande här på en sida
som fokuserar på graviditet, förlossning och
småbarnsliv: En smula för mycket Kindergartenstoff..
Ja, för mig som är typ papa.nu och har fyra barn i
tonåren.
Summa summarum så ser jag fram till att återvända
med en och annan kommentar till denna din bloggcell
när den innehåller specifikt tränings- och kostrelaterat
innehåll, kanske någon gång (retroaktivt) i maj månad…
Låt oss så avsluta i din egen positiva anda med detta:
Lägg upp en schysst låtlista lämplig för allehanda
träning å det snaraste! – borde vara lätt som en plätt
för dig! Ett ödmjukt tips: Den perfekta rytmen för träningsinspiration återfinns även i en del äldre låtar,
såsom i Supertramps: Listen To me. – Shine on!:).
Jag gillar din blogg ännu mer nu, kanske för att vi lever lite samma liv? Alltså löpning som passion samtidigt som man har en liten att rodda med. Skulle inte vara lika levande och trovärdigt om du uteslutat din guldklimp. Fortsätt med dina varma och inspirerande inlägg!
Tack fina du! Och jag uppskattar dina kommentarer, de inspirerar mig!!
Tycker det är jätte härligt att du skriver om ditt liv och inte bara löpningen. Det är ju det som gör bloggen och podden så mycket mer personliga. Heja dig!
Tycker det är jätte härligt att du skriver om ditt liv och inte bara löpningen. Det är ju det som gör bloggen och podden så mycket mer personliga. Heja dig!
Jag började följa din blogg först när jag stötte på den här på mama.nu. Gillar verkligen mixen av familjeliv och träning.
Antar att du kanske förlorar några gamla läsare då du ändrat inriktning i takt med att ditt liv förändrats. Alla kan ju inte gilla allt!
Men jag är övertygad att du istället kommer få nya läsare som uppskattar det du tar upp nuförtiden.
Heja dig! 🙂
Personligen uppskattade jag mer din förra bloggs upplägg med ”allt om träning”.
JAG har vuxna barn och känner mig själv ha passerat denna period med råge, och tycker att barnperioden hade sin tjusning, men att allt blev bättre/roligare i takt med att barnen blev äldre. Så löp-barnvagnstester eller hur man får till morgonpass då barnet sover känns väldigt långt borta.
Nu har du dock flyttat till (*trumvirvel*) MAMA, så det är ju helt upp till mig att fortsätta följa denna nya inriktning eller ej.
Några gillar det mindre, några gillar det mer – men du skriver ju din egen blogg!
Fortsätt skriva din egen blogg. Vi som bara vill ha ’Hard Core Training’ få läsa andra bloggar!
Kepp up the good work!