En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook.
LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten
Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:
”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”
De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.
Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!
Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.
Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?
Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?
Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet?
(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)
Jag känner igen mig, fast i mitt fall handlade det inte om träning utan att jag började jobba ”för tidigt”. Gamla föreställningar om kön och föräldraskap som spökar i alla möjliga sammanhang, och som i det här fallet också blandas ihop med ”faran med hälsohetsen”. Sen tror jag att ni som på olika sätt exponerar era liv på sociala medier är så oerhört mycket mer utsatta för negativa kommentarer. Jag känner mig faktiskt tacksam att du vågar skriva om ditt lopp igår, att det inte alltid funkar att ha med barn på träning och tävling, men det betyder inte att det är FEL. Tänk vad skönt om fler kunde lita på att föräldrar kan fatta kloka beslut utifrån vad som blir bra både för barnet och för sig själv. Strongt att du fullföljde loppet!
Verkligen! Och visst har du rätt i att vi som syns mycket i sociala medier är tacksamma mål för negativa kommentarer.
Det är ju också lite ”lustigt” att såna kommentarer kommer just när det gäller träning, som ju faktiskt de flesta människor mår bra av både fysiskt och psykiskt och som handlar om att ta hand om sig och sin hälsa. Det är ju indirekt också att ”tänka på sitt barn”. När folk gör saker som egentligen inte är så bra (även om jag absolut tycker man ska äta en bulle ibland osv.) är det ju inte så många som kommenterar det ifrågasättande. T ex nån som lever osunt och lägger upp statusar om det, då får de nog sällan kommentarer av samma typ, ”ta hand om dig”, ”var snäll mot din kropp” (i meningen ”försök röra dig lite och äta ok för det mesta)… Inte så att jag förespråkar mer såna kommentarer, men det är lite lustigt vad som ses som ”bra” och ”dåligt” att göra på detta område. Det bästa är väl att tänka att var och en nog gör det som den tror är bäst för sig och sitt barn, och om man är allvarligt orolig för att någon inte mår bra kanske man ska höra av sig på annat sätt än i en fb-kommentar 😉
Verkligen! Håller med dig helt.
Jag tror det handlar om en oro kring att man tror att mamman känner sig tvingad alla kändis-LA-style att komma ”i form” på typ 2 veckor. Att hon känner sig stressad kring sin kropp och därför tränar pga yttre press inte för att hon behöver egentid eller bara få känna sig fri en stund. Det oroar jag mig för kring några nära vänner samt min syster, de tränar snabbt efter pga stress över kroppen, inte pga att hitta välbefinnande. Sen ska ju folk ta det lugnt med kommentarer och inte hålla på med sånt trams, i mina exempel bland vänner och syster är det gamla ätstörningar och träningsmani som är bakomliggande orsaker till stressen och plumpa kommentarer hjälper ju knappast till då…
Gokväll!
Jag känner igen mig men ur en annan synvinkel.
Jag får ofta höra att jag som tränar så mycket kan ju ”unna” mig äta onyttigt och i nästa sekund kan nån tröttmössa uttrycka sig och säga ”du som tränar så mycket äter väl aldrig onyttigt eller godis”
En annan sak som jag märkt är att väldigt många människor ofta frågar om hur fort jag sprang. Tog du milen under timmen eller 5 km under 30 minuter? Jag bryr mig inte om tiden utan jag springer för min egen skull och tävlar mot mig själv utan tidspress. Att jag springer är det viktigaste för mig och att jag rör på mig och visar Elsa hur rackarns roligt det är med rörelse.
Tack Petra för att du inspirerar! Utan dig hade jag förmodligen aldrig kommit på idén att springa Tjejmilen med Elsa i vagnen! Tack tack tack!
Kram Jossan
Gud så roligt med Tjejmilen med vagn! Och heja dig! Kram
Jag vill gärna vända på resonemanget om ok? Hej hej vardag gjorde för ett tag sen en brilliant illustration om just pressen att komma iform efter graviditeten, helst ska du ta en vända förbi gymet på väg hem från BB. Det finns en enorm press på kvinnor idag att börja träna och gå ner i vikt så snart det bara går efter att bebisen är ute, då är du duktig och hyllas på Facebook och instagram. Kanske var det just de hyllningarna din vän ville åt? Varför checkar man annars in på Facebook för att låta världen veta att man minsann är igång igen? För vems skull var hon egentligen på det där träningspasset?
Alltså kanske var den nyblivna modern på ett träningspass för att träning är ngt hon gillar. En del är intresserade av mode, film eller antikviteter och en del är intresserade av träning. Även om man fått barn vill man behålla sitt intresse. Det snackas mkt om smalhets men alltså smalhetsarna tycks misslyckas för allt fler människor är överviktiga. Läste häromdagen en artikel om att allt fler blivande mammor som skrivs in på MVC är överviktiga. När jag fick barn på 70-talet var det ovanligt att ett nyfött barn vägde mer än 4 kg, idag är det inte så ovanligt med en fv på cirka 5 kg. Man kan ju undra var det ska sluta. Kan tillägga att träning utöver vardagsmotion är inget för mig.
Det är klart att man kan gilla att träna, jag tycker väldigt mycket om det och gör det ofta. Jag slutade inte heller träna sedan jag fått barn och jag har numera två små hemma. Med det sagt, jo, det är en jäkla press på mammor idag. Vad vet jag, kanske var det annorlunda på 70-talet, men jag upplever en stark press att du 1 timme efter förlossningen ska se ut som att du aldrig varit gravid. När jag hade min efterkontroll på MVC 8 veckor efter förlossningen av min son höjde barnmorskan på ögonbrynen när jag sa att jag hade tre kilo kvar till min startvikt och menade att det där skulle jag passa mig för. Jag har ett BMI på 19, kan tilläggas. Så ja, det är en jäkla press och mycket kommer via sociala medier där instagram flödar av före och efter bilder och det tävlas i att ha tillbaka magrutorna snabbast efter att barnet kommit. Att posta sådana bilder är riktiga like-raketer och en otrolig boost för egot, du ses som väldigt duktig, disciplinerad och lyckad. Så det är absolut värt att ifrågasätta varför vännen vill meddela omvärlden att hon är på gymet genom sin incheckning och inte helt enkelt bara gick dit och körde sitt pass. Vilka reaktioner hoppades hon få på denna incheckning? Att åtminstone några av hennes bekanta manar till lugn är väl kanske en välbehövlig motvikt till alla ”kör hårt” kommentarer?
Nu skulle jag aldrig få för mig att kommentera vad någon annan gör, alla gör som de vill/kan. Men hos mig väcker alla dessa bilder på smala, tränande mammor ångest mest för att jag vill men inte hittar tiden, orken och kroppen har inte varit med mig sen jag fick mina två barn. Kommentarer som ”tid finns alltid, bara man vill” och ”jag väger under vad jag vägde innan jag blev gravid! Bara rör på dig och ät nyttigt” är rätt irriterande när man sätter ner rumpan vid 21.00 första gången varje dag. Nope, gymmet är inte min första tanke. Och då tränade jag 7 dagar i veckan innan bebisar.
Vad jag tror jag vill ha sagt är att jag tror inte speciellt många tycker det är en dålig idé att träna efter man fått barn. Men om man som jag inte får ihop det och kilona blir fler och fler kanske det är lätt att avundsjukan slår till och man kommenterar så som mammor som tränar känner att de blir utsatta för.
Sen att feta och otränade personer inte får kommentarer stämmer ju inte alls. Fat shaming är verkligen på riktigt. Och ont gör det.
Jag tror inte det handlar om kropps- och träningshets primärt. Jag tror snarare att de där kommentarerna avspeglar synen på moderskap som förföljt oss i decennier. Att lägga tid på träning och sig själv är en egostisk handling som vi inte förbinder med den ”goda modern”. Föräldrarollen är väldigt spännande i ett historiskt perspektiv och vi ska inte långt tillbaka i tiden för att se hur mycket föräldrarollen har ändrats.
Det tror jag också! När jag berättar att jag hoppas skriva klart mitt bokmanus under föräldraledigheten som påbörjas om en månad (då vi dessutom är hemma tillsammans), får jag ofta höra att jag ska fokusera på barnet och på att vara mamma. När min sambo på samma frågar svarar att han ämnar bygga klart sommarhuset, får han höra hur duktig han är och att det är lika bra att passa på att göra sånt när vi ändå är hemma ihop. Det är ju så att man går åt!
Förstår din frustration! Får ofta förmaningar om att jag borde ta det lugnt med mitt företagande så att jag inte missar viktiga milstolpar i sonens utveckling. Märkligt att sambon aldrig fått höra detta trots att han jobbar lika mycket som jag 🙂
Många gånger tror jag dessa kommentarer egentligen bara speglar individens egna dåliga samvete eller avundsjuka för att de inte själva tränar. Att de känner att ”man borde träna” men inte lyckas få till det av olika anledningar – trötthet, tidsbrist, andra prioriteringar eller helt enkelt latmasken. För min del så har jag träningspaus, men försöker att inte ha dåligt samvete utan ser tiden an. Man kan inte göra allt eller vara bäst jämt. När tillfälle ges så tar jag upp träningen igen, med glädje!
Tycker att du verkar vara en klok person med god självinsikt! Tror precis som du att det i många fall handlar om projicering och dåligt samvete. Tänker att om man verkligen ville visa omtanke och måna om någon annan, varför inte visa det även i andra fall – inte bara när det handlar om träning efter graviditet…