Det är lustigt hur livet och dess förutsättningar kan ändras. Oerhört snabbt. Tidigare när jag gav mig ut på en löptur var frågan hur snabbt det skulle gå och om jag skulle orka genomföra ett intervallpass i en viss fart.
Nu är frågan istället om jag ens kommer att orka springa hela rundan och hur snabbt jag kommer få den där kissnödighetskänslan. Ett faktum som gör en väldigt ödmjuk och tacksam över de tillfällen då löpningen faktiskt fungerar.
Igår gav jag mig ut, efter en och en halv timmes peptalk med mig själv hemma i lägenheten. Jag hade lyckats tvinga ner kroppen i kompressionstights och övriga prylar, hörlurarna med peppande musik var på plats. Började lufsa så smått och kände att det fungerade. Det började regna så smått och jag njöt av den sköna känslan att andas in syremättad, frisk luft.
Efter tre kilometer kom första kissnödighetskänslan. Suck. Funderade ett tag på att ge upp och börja gå, men så tog tjurskallen över. Blev förbannad och tänkte att det är skallen eller blåsan. Jag tänker inte ge efter för en impuls, jag visste ju att jag egentligen inte var kissnödig – det var bara en känsla eftersom urinblåsa och andra prylar i magen ligger lite annorlunda just nu. Så jag bet ihop, nynnade ikapp med Swedish House Mafia som strömmade ut ur lurarna och fortsatte jogga. Vägrade dra ner på farten utan fokuserade istället på löptekniken. Blicken uppåt och framåt, sänk axlarna, spänn magen, lätt framåtlutad, hög stegfrekvens. För några ögonblick kände jag igen min gamla löpning innan kissnödigheten gjorde sig påmind igen.
Men jag vägrade ge upp. Fortsatte förbi Stadshuset, plockade till och med några löpare, tog ut steget lite extra när jag passerade aw:ande människor på Orangeriet och strävade vidare mot Mälarpaviljongen. Eftersom jag sprungit här många, många gånger tidigare visste jag att nu är det inte långt kvar hem. Snart får jag stanna och pusta ut. Lyckades få till en fartökning uppför backen i höjd med Thorildsplan innan jag var framme i Fredhällsparken och snart framme.
Kände en enorm tillfredsställelse över att med tankens kraft ha lyckats förflytta fokus från kissnödighet och uppgivenhet till beslutsamhet och styrka. Och som alltid var duschen efteråt underbar, liksom pastamiddagen. Hoppas få till många sådana här rundor innan kaggen sätter stopp för min löpning. Som ni märker är jag en envis jäkel, jag ger inte upp i första taget. Förhoppningsvis kommer jag ha nytta av det här när jag bokar in nya utmaningar i löpväg 2016… Tar gärna emot tips på spännande lopp som jag bara inte får missa, såväl i Sverige som utomlands.
Bild ovan: nöjd löpare pustar ut under Tranebergsbron.
”Jag kan springa, jag är inte kissnödig!”
Taggar
2 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
Men vad roligt! Stort grattis! Jag vet hur frustrerande är, men du kommer igen sedan. Så starkt att du kör på. 🙂
Tack 🙂