Blev alldeles varm i hjärtat när jag såg Emma Igelströms Instagraminlägg om senaste avsnittet av Maratonpodden med henne. Skärmdump från Instagram.
”Jag har fått många frågor om hur man älskar sin kropp. Det finns inget facit, ingen rätt väg. För mig har det varit en galet lång väg. Jag har levt med ätstörningar av alla olika slag från jag var 15 år till strax innan jag fyllde 30. 15 år av mer eller mindre självförakt för min utsida. Tillsammans med massa andra saker som hände i mitt liv valde jag år 2010 att försöka avsluta mitt eget liv. Det är ingen vacker historia, förhållandet till mig själv var en ren och skär misshandelshistoria. Jag var så elak mot mig själv för att jag inte tyckte jag var värd mer. För att straffa mig själv.”
Emma Igelström är en av världens bästa simmare genom tiderna, med bland annat 4 VM-guld och flera världsrekord. Men på den privata fronten har hon haft en väldigt tuff resa där hon bland annat kämpat mot ätstörningar i många år. Hon stod högst upp på prispallen, satte världsrekord och sprängde drömgränser men kände sig ändå inte nöjd med sig själv. Hon drev sig själv nästan hur långt som helst och tog inte kroppens varningssignaler på allvar. Under perioder hade hon bulimi, samtidigt som hon tränade stenhårt. Andra perioder svalt hon sig. Idag har Emma Igelström kommit ut på andra sidan, men resan dit har inte varit enkel. Elitsimmandet är numera lagt på hyllan och nu är det istället klassisk snorsport som löpning, cykling och skidåkning som gäller. Hon tycker att New York Marathon var en större upplevelse än OS och i augusti är det dags för hennes livs första Ironmantävling.
Nu kan jag med stor glädje presentera min intervju med Emma för Maratonpodden. Vi pratar kroppsideal, Ironman, ”my fab abs”, hur hon med sin bakgrund av ätstörningar hanterade viktuppgången under graviditeten och mycket, mycket mer. Lyssna direkt i spelaren nedan eller följ någon av länkarna. Önskar dig en härlig stunds lyssning!
Superbra intervju! Petra du är så råärlig vilket behövs, någon som säger högt sina funderingar. Och Emma, vilken inspirationskälla!
Älskar din blogg och dina tankar kring din graviditet och livet, kroppen, allt. Jag hade ganska lätt graviditet men drabbades av någon sorts depression efter förslossningen, men fick aldrig hjälp med den då jag själv inte riktigt fattade det. Allt var nytt, hade så jävla ont efter förlossningen och andra kompisar var tipp topp efter sina förlossningar. Jag som var van att fixa allt och köra Vasalopp och annat utan att blinka hade ont och inte kände igen mig själv. Jag som var van att träna, cykla, gå, göra allt jag ville kunde knappast stå på flera veckor. Allt blev bara skämmigt och jobbigt. Men, thank god att vi har sådana som du som säger högt alla tankar och oron så att sådana som jag vågar börja ifrågasätta detta att hålla den perfekta fasaden uppe istället för säga som det är. Utan sensor utan något annat. Så tack och lycka till med allt, du fixar det! Livet, graviditet och bebisar och senare barn, allt innehåller olika faser och det att man känner på ett visst sätt eller att något är på visst sätt (skrikande barn, ont efter förlossningen etc.) kan och oftast går över. En dag i taget är ganska bra för oss som vill ha kontroll och veta hur allt blir (trots att vi inte kan påverka.. :)) och att saker och ting brukar lösa sig.
Kram!
Har hört Emma tala flera gånger tidigare och tänkte att denna timme nog var ett litet onödigt tillskott, men så blev det en stund över och… Tack! Du lyckas verkligen fråga allt jag själv reagerar/reflekterar över i subjektets berättelse; du tar fram det viktiga och ifrågasätter det som bör ifrågasättas. I Emmas fall ledde till bra svar som tog bort de där frågetecknen – ert teamwork blinkar ”balans” 🙂 Hoppas många lyssnar!