Min löpning går ju lite trögt just nu. Rädslan för alltför många toastopp har gjort att jag hellre kört pass som spinning och olika cirkelpass. Men när jag fick en inbjudan till loppet Nike Women’s 10K så kunde jag inte säga nej.
Det här var ju det perfekta tillfället att äntligen få till ett vettigt löppass, med vätskekontroller och bajamajor med bekväma mellanrum. Så jag tog på mig den fina tävlingströjan, satte chipet på dojorna och drog ner till Kungsträdgården där det var rejält drag. För att uttrycka sig milt. Duon Icona Pop på scenen och mängder av grejor att kolla på. Dessutom föredömligt många bajamajor så trots mängden människor kändes inte köerna milslånga.
Kroppen var inte riktigt på hugget, men jag längtade efter att få svettas och springa. Dessutom i det fantastiska sommarvädret. Så på med hörlurarna och i med bästa peppmusiken (min Spotifylista ”Som en leopard”!) Starten gick medan rökmaskinerna och discolamporna gick varma och skapade en ordentlig partykänsla. Jag joggade på med Scooter i öronen och med ett stort leende på läpparna. Efter två kilometer blev jag ordentligt kissnödig fast jag gått på toaletten två gånger inför start. Lägligt nog dök det upp en vätskekontroll en stund senare och där fanns en bajamaja. Fantastiskt!



Sedan flöt allting på i skön takt ett tag innan blåsan började göra sig påmind igen. Det är Bullen i ugnen som hela tiden växer sig större och det är klart att det blir trångt om saligheten då. Så jag drog en suck av lättnad när jag fick syn på ännu en bajamaja några kilometer senare. Njöt sedan av den fantastiska vyn uppe på Västerbron, en bro som jag liksom hatälskar. På Stockholm Marathon får man bita tag i den två gånger, idag blev det som tur var bara en gång. Ner mot Rålambshovsparken där det var härlig partystämning och många som hejade. Det var det förresten utefter nästan hela banan.
Toastopp igen i samband med vätskekontrollen men sedan stabiliserade sig blåsan och jag kunde trycka på lite mer. På med ännu mer Scooter och Blümchen och förbi Stadshuset. Sedan kom skylten som talade om att vi sprungit 9 kilometer och bara hade en ynka kilometer kvar. ”No speed limit” (eller något i den stilen) läste jag på en skylt jag passerade. Okej! Släppte handbromsen och gjorde vad jag kunde för att piska upp farten den sista biten in i mål. Att Fredsgatan var så backig hade jag förträngt, men nu blev jag påmind om det. Mjölksyreklumparna till ben kämpade på och nu var det bara att bita ihop.
Spurten var ren glädje. Blinkande discolampor i regnbågens alla färger, rökmaskiner och peppande musik. Klämde i ordentligt och var SÅ lycklig i mål! Bullen i ugnen och jag grejade det, vi klarade milen under timmen! Helt slut men med härliga endorfiner som hoppade runt i hela kroppen. Vilken kväll och vilken fest! Kommer somna ovaggad i natt…