”Try something even harder, do an Ironman!” Skylten vid en monter på maratonexpot i Prag förra veckan tog ärligt talat nästan knäcken på mig.
Här har jag tränat fokuserat i ett halvår med maran som mål och så får jag veta att jag inte är ”hård” nog… Wtf!?Förhoppningsvis var det skrivet med glimten i ögat och i syfte att få folk att bli provocerade och stanna upp. Men jag känner ändå att marans coolhetsfaktor har dalat lite de senaste åren. Vadå maraton? 4,2 mil kan väl vem som helst klara av? Lägg på en rejäl dos simning och cykling så snackar vi! Och ska man ”räknas” som löpare så är det ultradistans, stenhårda hinderbanelopp eller vertikala bergsmaraton som gäller, inget annat.
Allt detta samtidigt som man ska hinna med familjen, vännerna och gärna lite navelpetartid i soffan också. Inte undra på att folk går in i väggen och känner sig misslyckade. Och att, ännu värre, folk kanske stannar kvar i soffan och äter chips eftersom det ändå inte är någon idé att börja träna. För ska det man gör ”räknas” är ju kraven skyhöga, nästintill ouppnåeliga.
Låter jag som en bitter gamling? Det bjuder jag på. Mitt budskap är att tveka aldrig någonsin på om det du gör är coolt/hårt/trendigt/plågsamt nog. Det är inte andra som bestämmer det utan bara du själv. Och en sak är säker: vi är tamejfasen asgrymma alla vi som gör en insats för vår hälsa genom att röra på oss, oavsett om det är en promenad runt kvarteret, en kilometer jogg, milen, maran eller vad som helst. Amen!
Fler tankar i ämnet? Dela gärna med dig!
(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)
”VILL DU TESTA NÅGOT ÄNNU TUFFARE? GÖR EN IRONMAN!”
Taggar
5 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
Hear hear! Väl rutet! Tänker på detta rätt ofta faktiskt och tycker det är så bra att du som har många läsare/följare tar upp det! Jag minns första gången jag skulle springa halvmaran, en sådan sjuuuukt stor grej för mig, och någon sa: ”Jamen Göteborgsvarvet känns ju som ett sånt där lopp som ALLA springer”. Jag blev så himla knäckt för jag hade ju tränat som fan för det och bara ett år tidigare fanns det inte på min karta att jag ens skulle kunna springa 5 km :O
Jamen exakt! Och det är skillnad på att ”skojspringa” ett lopp (oavsett längd) och att faktiskt satsa (om man nu vill det).
Du låter definitivt inte som en ”bitter gamling”. Jag håller med dig. Jag är grymt stolt över mitt halvmarathon som jag sprang för ett par veckor sedan. En distans som jag aldrig trodde att jag skulle orka springa över huvudet taget.
Kan bara hålla med!! Att springa ett 5 km lopp är det ingen som ”tycker att man ska göra” t.ex. Men det är ju en av de tuffaste distanserna om du verkligen maxar (om du frågar mig).
Håller helt med!