Är det ett uttryck jag verkligen är trött på så är det ”riktig löpare”. Varför? Jo, för att jag tycker det är så trist när människor inte vågar prova på löpning av rädsla för att inte klassas som just ”riktiga löpare”.
När jag började löpträna i slutet av 2009 drev jag en blogg på en av landets största dagstidningssajter, SvD.se. På den tiden var jag väldigt sifferfixerad och lade ofta ut mina snittfarter och pulsdiagram. Ganska snart lät en del läsare mig förstå att det fanns vissa inofficiella tidsgränser som gällde om man skulle få lov att kalla sig ”riktig löpare”. Och de gränserna var jag ju långt ifrån.
Minst ett par gånger i veckan får jag mejl från lyssnare och läsare med frågan om de springer tillräckligt snabbt för att få kalla sig ”riktiga löpare”. Varje gång den frågan dyker upp blir jag lika beklämd. För nej – och jag menar det verkligen, det är ingen peppig klyscha: det finns inga riktiga löpare! Det finns bara löpare, punkt. De som har behov av att dela upp löpare i olika grupper beroende på kapacitet är människor som har behov av att känna sig bättre än andra. En oerhört onödig inställning, om du frågar mig.
Kommentera gärna och dela med dig av dina tankar i ämnet. Dags för mig att dra till poddstudion – önskar dig en fin dag! Kram!
(Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff)
DET FINNS INGA RIKTIGA LÖPARE!
Taggar
27 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
Jag tycker personligen det är stor skillnad på inställning mellan t.ex. ”kortdistansare” och ultralöpare. I ultra-världen och på lopp har jag upplevt att det är en betydligt trevligare inställning till både löpning, tider och andra löpare. (Ja, nu grovgeneraliserar jag).
Medan man på stadslopp där folk jagar pers på milen, där kan man både få onda ord och armbågar på sig om man råkar (uppfattas) vara lite i vägen…
Stor igenkänning på den!
Håller med dig fullkomligt! Bara för att man råkar vara en långsam löpare (som jag) så betyder tydligen inte mina kilometrar, mil och min svett lika mycket som de som klassas som snabba eller då som ”riktiga” löpare. Framåt är framåt oavsett fart!
Amen! Älskar din sista mening!!!
Jag upplever samma sak. Som överviktig löpare känner jag ibland blickarna men har tack och lov klarat mig från dumma kommentarer. Älskar att springa och tänker inte sluta. Trail upplever jag är mindre tidsfokuserat och har rent generellt en trevligare atmosfär.
De som pratar om ”riktiga löpare” är väl ofta de som är tidfixerade. De blir ju så provocerade när man själv säger att man springer för att det känns bra och att tiden är mindre viktig. Tänk om alla kunde stötta varandra oavsett tid och motionsform.
Håller helt med! Låt alla få vara med liksom!
Tack för inlägget! När jag började springa för några år sedan var jag så himla fixerad vid tider och kilometer och jämförde mig konstant med andra. Det slutade ofta med att jag tappade motivation och att löpningen blev tråkig. Numera springer jag för att det är kul och utgår från känslan för dagen, ibland blir det längre pass, ibland korta, ibland intervaller ibland soffan och tv-tittande. Det har gjort löpning roligt igen för mig.
Underbart! Precis så det ska vara!
Jag håller med dig, det är tyvärr många som inte vill springa för att de inte tycket de är tillräckligt bra! Jag kommer fortsätta springa på mitt eget sätt och vara stolt över min prestation för har nu varit en mullig, långsam men förbaskat målmedveten löpare i 18 månader och fler blir det!???
Grym du är!!! Heja dig!
Absolut min upplevelse också!
Jag sprang i helgen min första mara efter att ha sprungit både vårruset, stadslopp på milen och GbgVarvet.
Min fasa inför Maran var egentligen mest att göra bort mig, att alla andra var ”riktiga löpare” och att jag skulle få sneda blickar och frågan om vad jag gör där.
Men vad jag bedrog mig! På maran är det absolut pepp för alla som gäller, mycket klapp på axeln och flera nya bekantskaper att slå följe med längs vägen. Ibland drog jag, ibland tog jag rygg på någon annan som just då hade krafter att ge.
Detta upplever jag inte på kortare lopp då det är helt annan jakt på sekunder.
Erfarenheten från maran kommer jag absolut att ta med mig, vilket lopp jag än springer kommer jag hälsa, peppa och heja fram mina löparkompisar, varje meter är en prestation och varje mil börjar med en kilometer ??
Så otroligt roligt att höra!!! Grym du är!
Jag har haft lite svårt med det där, vad jag ska klassa mig som. Glad motionär, löpare eller joggare. Långsam är jag vilket som och det har jag accepterat. Mitt mantra är Målet är målet.
Låtom oss springa så länge våra ben bär!!
Exakt så! Amen!
Det viktiga är inte vad jag är utan vad jag gör. Jag springer. Ibland springer jag fort, ibland långsamt. Ibland långt, ibland kort. Ibland är det kul, ibland är det asjobbigt.
Kloka ord!!
Fast för att försvara oss ”millöpare” som jagar tider, tro inte alla vi tycker så! För det är minst lika vanligt att folk har förutfattade meningar och säger ”fast du ser väl inte mig som en riktig löpare?!” Ursäkta?!? Bara för att jag är spinkig och springer milen snabbt skulle jag då se ner på andra löpare? ALDRIG! Jag älskar att människor springer oavsett fart och mål! Det är underbart att se att fler och fler hittar denna underbara träningsform!
Jag springer gärna pass med vänner som är mindre snabba bara för att få dela löparglädjen så det är tråkigt att alltid mötas av den kommentaren…
Som du skriver; det finns bara löpare. En kompis karaktäriserade det enligt ”man är ingen riktig löpare förrän man har bajsat i skogen”.
Hahaha! Den var bra! Dagens skratt =)
Haha, då kvalar jag in på riktig löpare. ;-D Nej men skämt åsido. Jag tycker att alla som springer är riktiga löpare oavsett tider, distanser, målsättningar och så vidare.
Det spelar ingen roll hur fort eller hur sakta du springer, huvudsaken är att du springer.
Jag är med i gruppen ”Team Snigel” på Facebook och där är vårt motto ”Långsamt är också framåt” . Där är vi alla löpare, oavsett fart, distans, vikt, ålder eller något annat, och fokuserar främst på glädjen i att springa. I min andra FB-grupp, ”Springande tjejer” kan jag nog säga att vi alla också betraktar oss som löpare fast spännvidden där är stor. Vi diskuterar just nu ditt inlägg och även om alla ännu inte bajsat i skogen så håller vi med om att löpare, det är vi (ändå) allihopa.
Jag kallar mig inte för löpare även om jag springer. Jag kallar mig inte heller för kanotist om jag paddlar ibland, eller hästtjej för att jag gillar hästar men sällan rider; jag tycker nog att definitionen är att man gör något ännu mer än vad jag springer, och har eller har haft en tävlingskarriär. Men, jag har en fråga till dig också: ser du alltid så där lätt och energisk ut när du springer? Jag vet att alla har sin egen stil och att min antagligen är alldeles för tung och inkorrekt men jag kan ändå inte fatta att man kan se SÅ hurtig ut som du gör t ex på denna bild. Är det en kort bit, framför kameran, eller finns det folk (som du då 🙂 som faktiskt springer så där?? Även på längre sträckor?
Svar på din fråga: nej, jag ser inte ut så där hela tiden när jag springer längre sträckor. Däremot kan det se ut så där då och då 🙂
Jag förstår precis hur du menar. Men sedan drar jag mig till minnes mina filosofistudier sent 90-tal. Vad definierar en existens? Decartes skrev ju Cogito ergo Sum. Jag tänker alltså finns jag. Således har vi ledordet ”Jag springer alltså är jag en löpare!”.
Tempo, distans, stegfrekvens, antal ggr i veckan/månden kvittar. Jag springer och därmed är jag en löpare!
Amen!