Det är lite irriterande när arrangörer påstår att deras bana är flack och sedan är den inte det. Men jag kan lugnt säga att Gran Canaria Marathon-banan är 98 procent flack, det finns bara ett enda kortare motlut. Söndagen den 21 januari i år ställde jag mig på startlinjen på halvmaran.
Egentligen skulle vi bara åka till Gran Canaria och Las Palmas för att plåta bilder till min kommande bok, men så visade det sig att Gran Canaria Marathon gick av stapeln medan vi var där. Och nej, det går ju bara inte att avstå från att vara med! Helmaraton kände jag inte att jag var i form för, men halvmaraton tycker jag är en fantastisk distans som bjuder på långloppskänsla utan att fullständigt suga musten ur en. Så jag anmälde mig till halvmaradistansen – man kunde även springa 10 km förutom helmaran.  

Väldigt skönt tycker jag det är att loppet startar 8.30. Har ju sprungit en hel del lopp utomlands och har upplevt starttider så tidigt som 5.00 på morgonen. Det är inte roligt alls, för då hinner man inte få någon vettig sömn och man orkar inte äta frukost ordentligt heller. Men eftersom starten låg väldigt nära hotellet (vi bodde på Alisios Canteras) hann jag gå upp 6.00, äta frukost och sedan smälta den hyfsat bra innan det var dags. Frukosten ser du ovan, hade ätit en rätt stadig middag kvällen innan så lite lättsmält ”skonkost” bestående av rostat bröd, croissant, frukt, juice och cappuccino fick det bli.
Startområdet var precis intill nummerlappsutdelningen på shoppingcentret Las Arenas och alltså bara dryga kilometern från vårt hotell. Det hade varit rätt så tjurigt väder dagarna innan, med blåst, regn och inte jättevarmt – Las Palmas har nämligen ett lite annat klimat än de populära badorterna på södra Gran Canaria (San Agustín, Puerto Rico, Playa del Inglès med flera), där solen lyser nästan jämt. Rätt häftigt faktiskt, här finns flera olika mikroklimat och det beror på det högresta bergsområdet mitt på ön. Men dagen till ära var himlen blå, temperaturen låg redan runt 19-20 grader i skuggan och det var vindstilla. Perfekta förhållanden för löpning, med andra ord.



Men åter till loppet. Vi var ju här för att plåta bilder till min bok och i boken skriver jag ju också om att springa lopp. Alltså fanns det perfekta möjligheter för fotograf Emma att fotografera olika viktiga delar i ett lopp som behövde illustreras i boken. Turligt nog hade Emma fått hyra en cykel och med den skulle hon ta sig runt banan tillsammans med en guide och stanna och fotografera på olika utvalda ställen. Vår första mötespunkt var vid första vätskekontrollen, fem kilometer in i loppet. Jag bestämde mig för att se loppet som ett lite snabbare långpass och valde ett skönt lunktempo som kändes bra för dagen. Visst, klockan var med, men jag kollade inte på den en enda gång faktiskt. Ändå lyckades jag hålla nästan exakt jämn fart under hela loppet, det är jag mycket nöjd med!




Jag sprang loppet med ett enda stort leende på läpparna, det var verkligen ett fantastiskt arrangemang. Solsken i blick, gott om plats och ingen trängsel, uppmärksamma funktionärer och storslagen final med cirka tre kilometer utmed strandpromenaden Paseo de Las Canteras. Ska jag anmärka på något så är det väl att det kunde ha varit tätare mellan vätskekontrollerna, var femte kilometer var lite glest för min del. Men bortsett från den detaljen så var det precis så flackt som man påstod och är man tränad för uppgiften och ute efter att sätta ”pers” – ja, då är det här en idealisk bana. Och om man som jag struntar i tider och bara vill njuta så är det också det idealiska loppet, livsnjutaren i mig uppskattar ”cocktailkänslan” i löpningen och det förnämliga after run-utbudet med tapas, sangria och annat gott (se nedan!).


Åk hit och spring, vetja! Blev du sugen så kan jag avslöja att jag kommer att göra en resa hit nästa år, så håll utkik! Missa inte den här lopp-pärlan under solen vid Atlanten! 😉
(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen och Cano)