”Är du inte snabbare än så här? Trots att du kallar dig löparbloggare?” Orden träffade rakt i hjärtat och även om det var flera år sedan de sades kom allt tillbaka till mig när jag följde Anna Haags tuffa resa under OS.
Elit- och motionsidrott är såklart två helt olika saker. Men det här med att i någon mening vara ”offentlig” och ha en massa förväntningar på sig att prestera kan jag känna igen från min egen karriär som löparbloggare.
Jag har träffat Anna Haag (och Emil Jönsson) flera gånger och tycker att hon är en fantastisk person och idrottskvinna. Hon inspirerar mig mycket med sitt stenhårda pannben men också med sin ödmjuka och jordnära inställning. Att till exempel som före detta ätstörd höra någon som Anna säga att det är viktigt att äta ordentligt och inte avstå livets goda, det har gjort massor för att snabba på mitt tillfrisknande.
Därför gör det så ont i mig att gång på gång se hur media hanterar Anna Haags tuffa resa under OS. Att något inte stämmer för henne är ju helt klart, men att gotta sig i det och att det liksom är öppet mål att kritisera henne öppet – det gör mig riktigt besviken.
Och då går tankarna tillbaka till det där året då jag hade bestämt mig för att lyckas på maran. Jag hade tränat stenhårt och till och med ”kolhydrattömt” inför dagen d, precis som eliten. Målet var personbästa, ett rejält sådant. Men direkt efter att starten hade gått kände jag att det här håller inte. Benen var tunga som betong och oflytet i löpningen satte sig såklart i huvudet.
Efter 16 löpta kilometer fick jag syn på mina föräldrar utmed banan och kastade mig storgråtande i deras famn. Jag hade inte den minsta lust att springa en meter till och besvikelsen över att allt jobb jag hade lagt ner var förgäves gjorde så ont. Och så kom den där kommentaren på bloggen: ”Va? Är du inte snabbare än så här? Varför bröt du, för att du inte vågade springa i mål på en dålig tid?”
Nej, jag är inte Anna. Men jag kan relatera till att få kritik för ens prestationer. Och det gör ont – jävligt ont. I ett läge där man tvärtom behöver så mycket stöd man bara kan få blir det istället tvärtom. Jag hoppas verkligen att klimatet i media blir bättre i framtiden, så att min son slipper växa upp och läsa om hur svenska elitidrottare kritiseras på det här sättet. Har de kvalat in till OS så har de, oflyt kan alla ha. Även om man tränar och tävlar på högsta nivå.
Anna: du är en kämpe och en stor förebild för mig. Att kämpa under hela OS trots motgångarna gör dig bara ännu starkare i mina ögon. All kärlek till dig!
Förresten: mina poddintervjuer med Anna Haag och Emil Jönsson hittar du här och här.
(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)