Nej, det är inte alltid kul att ha en stenhård kettlebell i magen. Även om många tycker att man borde bita ihop och njuta av tillståndet. Foto: Jonas Hansen.
Först och främst: nu ska jag skriva om saker som man egentligen inte får prata om. För ofta är den allmänna meningen att man ska vara tacksam för att man ens kan bli gravid (vilket jag förstås är) och bita ihop och ”njuta”, oavsett vad man egentligen tycker, tänker och känner.
Men jag tror att många ändå känner igen sig i det jag kommer att ta upp här och kanske rentav dra en suck av lättnad över att inte vara ensamma om känslan.
Vilken känsla pratar jag då om? Jo, den att växa in i en ny kropp. Eller rättare sagt – att dela sin kropp med någon annan. Det är en mycket surrealistisk känsla som är svårgreppbar. För även om magen blir mer och mer framträdande för varje dag så begriper jag ändå inte riktigt att det verkligen ligger en bebis därinne. Tror inte att jag kommer att fatta på riktigt förrän jag förhoppningsvis sitter där med underverket i famnen.
Men vad är det då som är jobbigt? Jo, att kroppen numera tycks göra precis som den vill. Ibland är allt toppen och ibland mår jag piss. Framför allt är det den ständigt avtagande orken och magens tillväxt som är jobbig. Vissa dagar känns magen helt okej, den håller sig i schack utan att svullna upp till en stor, stenhård kettlebell. Men andra dagar är det förfärligt att vara i denna kropp. Vill bara krypa ut ur den och uppleva resten av graviditeten utifrån, utan att behöva gå omkring och bära på extravikten.
Att se sig själv i spegeln är också märkligt. Får alltid vända och kolla en gång till för att verkligen begripa att den där magen är min. För det känns verkligen som att någon har smugit in en kettlebell modell större under min hud, i övrigt ser ju det mesta ut som tidigare. Ja, det är märkligt och obegripligt. Inget nytt under solen förstås – kvinnor har upplevt graviditeter sedan mänskligheten uppstod. Men kanske hade man andra krav på kroppens funktion och utseende förr, man kunde kanske i större utsträckning acceptera att man inte kunde gå på högvarv.
Men musklerna minns ju hur det brukade kännas. Benen minns fortfarande hur det var att springa. När Swissalpine Marathon gick av stapeln i Davos i helgen så värkte hela kroppen av längtan efter att få springa igen. Lyxproblem? Absolut. Men icke desto mindre kan jag inte bärga mig tills min kettlebell behagar flytta ut…
Jag vet hur det känns Petra! Jag trivdes aldrig riktigt som gravid men vågade aldrig prata om det efter alla problem vi hade att ens bli gravida. Dessutom känns 9 månader som 9 år… Men tiden går och snabbare än du tror och snart är bebisen ute och du får tillbaks din kropp (lite trött i början säkert, och inte helt 100% om du ammar).
Stor kram till dig!
Precis så! Det känns verkligen som 9 år när man inte är van att kroppen är så här.
Älskar mina barn. Älskade verkligen inte att vara gravid. Eller att ha spädisar! Och det är helt ok att känna så. Även när man längtat ihjäl sig efter ”plusset på stickan”.
Hör av dig om du vi snacka! Mvh, Wikströms pressis.
Tack snälla! Skönt att höra att man inte är ensam med sina tankar.
Jag tycker det är bra att du lyfter det här. Alla älskar inte att vara gravida och det är helt okej att känna så.
Jag väntar två bebisar och längtar tills det är över. Jag längtar så mycket tills jag får tillbaka min kropp. Jag har fött två barn tidigare och de graviditeterna har jag klarat bättre. Men denna gången är det tufft. Jag längtar tills jag kan springa och röra mig fritt igen. Och jag skäms inte över det. Man är inte en sämre mamma bara för att man inte trivs med att vara gravid.