Samma gamla visa varje gång. Ungefär direkt efter start ångrade jag hade startat i ännu ett 5-kilometerslopp. Varför utsätter jag mig för detta, gång på gång? Det här är min race report från Vårruset i Stockholm 2018!

Du som har följt mig nu under våren vet ju att jag har börjat träna lite med proffslöparen och löpcoachen Charlotte Karlsson, tjejen som har vunnit Lidingöloppet, SM i maraton och också var med och grundade den populära löpargruppen Runday. Efter Skärholmsloppet i lördags föreslog hon att varför inte ta veckans träningspass under Vårruset 5 km?
Jag hör mig själv säga ”Ja! Vad kul!” fast jag: 1) Verkligen ogillar 5-kilometerslopp, 2) Har väldigt trötta ben efter en tids tuff träning och maran i Prag som kronan på verket. Vi bestämmer oss dock snabbt för att ta Vårruset som ett kravlöst ”fun run” och då känns det genast roligare. Och går det ens att fundera på att inte springa ett sådan folkfest till lopp när solen både skiner och värmer? Nej, knappast!
Men när Charlotte och jag kommer fram till tävlingsplatsen ute vid Frescati känner jag att jag börjar bli nervös. Varför då? Jo, jag inser att alla som ser oss (en elitlöpare och en leopardmönstrad motionär) och känner igen oss kanske undrar vilken vår ”plan” är. Kanske tror de att jag har anlitat Charlotte som ”hare” för att springa så snabbt jag kan? HJÄLP! Charlotte lyckas dock prata mig lugn och under uppvärmningen känner jag direkt att folk liksom får tro vad de vill. För med det här sällskapet kan man inte ha annat än tokkul, fastän benen redan känns stumma och trötta…
I vanlig ordning ångrar jag mig nästan direkt efter att startskottet har gått. Önskar intensivt att jag istället var ute på en lugn promenad i majsolen. Varför utsätter jag mig för dessa lopp, dessutom min hatdistans nummer ett? VARFÖR? Ja, den frågan ekar i huvudet när vi ångar fram över det inledande gräset och benen redan har loggat ut.
Bestämmer mig för att se det här som ett lyxigt snabbdistanspass. Jag menar, att ha en coach som springer bredvid och hela tiden peppar och ger instruktioner om hur jag ska springa – det är SÅ JÄKLA PEPPANDE! Den dagen jag känner mig i form för mitt livs 5-kilometerslopp ska jag definitivt försöka muta Charlotte att springa med mig, för jäklar vilken energi man får!

Jag vet att hade jag sprungit ensam hade jag tappat fart redan i första jobbiga uppförsbacken efter drygt 1,5 kilometer – nu ångade jag bara på medan publiken utmed banan ropade ”Heja Charlotte!”. Minns bara att den enda tanken jag hade i huvudet var att ”Måtte detta vara över snart!” Den tanken snurrade om och om igen medan jag hörde mig själv flåsa i högan sky.
När det var en dryg kilometer kvar snubblade jag bokstavligen på benen. De var så överfulla med mjölksyra att det var helt galet att jag ens rörde mig framåt. När vi passerat den blå portalen uppmanade Charlotte mig att ge allt, nu är det bara spurten kvar. Och jag försökte verkligen spurta även om nog ingen såg att det var en spurt.
Väl i mål förstod jag inte hur jag ens orkat ta mig runt på de där eländiga benen. Utan Charlottes pepp hade jag brutit efter 1 km, jag lovar! Men nu blev det en härlig kväll, en peppande löptur med en fantastisk person som inspirerar mig mycket. Och ja, den grillade maten och roséglaset i solen på balkongen hemma efteråt smakade himmelskt.
Fler som sprang Vårruset i veckan? Hur kändes det?
Foto bilderna ovan: Hasse Sjögren/DECA Text & Bild