Att åka iväg över midsommar och springa en halvmara i en mysig stad i Tjeckien kändes som en mycket bra idé, särskilt i år. Här är min race report från loppet, men också från familjeloppet – min sons loppdebut!

Du som har följt mig i sociala medier vet kanske att jag och familjen går igenom en tuff tid just nu. Veckan före midsommar gick min pappa bort hastigt och hela tillvaron vändes upp och ner. Så när jag fick reda på att det arrangeras en halvmara i den tjeckiska staden Olomouc på midsommardagen bestämde vi oss direkt: vi flyger ner och tar en minipaus från alltihop, det här är precis vad vi behöver just nu.
Olomouc är en liten pärla i östra Tjeckien som enklast kan beskrivas som ett Prag i miniatyr: mysiga, slingriga gränder, pampiga byggnader med anrik historia och vackra hus. Att det är en studentstad märker man också på alla bokaffärer, pubar, caféer och all rolig graffiti. Här finns också Den heliga treenighetskolonnen, som finns med på UNESCO:s världsarvslista. De flesta som kommer till Tjeckien stannar ju oftast bara i Prag och det kan jag tycka är lite synd, det finns massor att upptäcka också utanför huvudstaden.


Förutom halvmaran arrangeras också DM Family Run, ett tre kilometer långt lopp för hela familjen (från 0 år!). Min son Adrian har ju hängt med oss och hejat på en massa lopp, så nu tyckte vi att varför inte låta honom testa att vara med i ett lopp själv. Sagt och gjort, vi anmälde Adrian, sambon och även min mamma som var med på resan.
Alltså, det är så häftigt att se entusiasmen och löparglädjen hos alla som är med i familjelopp som det här. Folk kämpar verkligen järnet och har så himla roligt. Det inger verkligen hopp för framtiden. Adrian hade suttit på sambons axlar 1,5 kilometer in i loppet, sedan hade han småspurtat resten av sträckan. Blev verkligen djupt imponerad och stolt! Han pratar fortfarande om medaljen och om de färgglada ballongerna som släpptes upp i skyn samtidigt som starten gick.





När familjeloppet var över var det dags för mig att hugga tag i halvmaran. Peppen? Nja, inte så stor. Låg på energi, inte fått i mig särskilt mycket mat de senaste dagarna och jag kände mig svag. Men jag ville ändå springa, planen var att bara komma runt. Gå om jag måste, springa när jag kände för det. Det var pampigt att stå i startfållan på det vackra torget i Olomouc, höra på den engagerade speakern och känna den välbekanta doften av liniment från medlöparna. Skönt att bara få tänka på något annat än sorg en stund.
Kände direkt efter start att stegen var tunga. Hur skulle det här gå? Funderade ett tag på att bryta. Men gjorde inte det eftersom vi sprang igenom så vackra omgivningar – och publiken! Hela Olomouc hade bokstavligen gått man ur huse för att heja på oss löpare. Snacka om energikick! Så häftigt. På sina håll stod det flera rader med åskådare och klappade händerna och tjoade. Det kompenserade ganska bra för mina tunga ben.




Men efter ungefär 15 löpta kilometer och två toabesök hände något. Plötsligt lossnade det! Var sjutton kom de krafterna ifrån..?! Jag hade på riktigt känslan av att någon eller något pushade mig framåt, stegen kändes så lätta i all trötthet. Har aldrig haft ett sådan känsla i slutet av en halvmara: en salig blandning av tårar, glädje, endorfiner, mjölksyra, sorg – och en fantastisk spurt! Jag kunde öka farten något och trots rejält håll mot slutet höll jag ihop det hela och fick till min bästa spurt på länge! Tack, älskade löpning, för allt du ger – i lycka som i sorg. Och allt däremellan.
Som kuriosa kan nämnas att herrvinnaren Stephen Kiprop från Kenya satte nytt banrekord på 1:00:15 under halvmaran i Olomouc (!) Det var så himla rätt att åka till Olomouc och springa det här loppet, känner jag. Och är du sugen på en otroligt vacker och HELT FLACK halvmara i en supermysig stad – åk dit och spring nästa år! Du kommer inte att ångra dig. Det tar cirka tre timmar med bil från flygplatsen i Prag till Olomouc.
Till sist vill jag tacka alla fina människor som live och via sociala medier har skickat hälsningar till mig i samband med loppet. Massa kärlek till er!