Det är fascinerande hur livet kan förändras. För ett år sedan var ett varv löpning runt Kungsholmen ett lätt träningspass – åtminstone om farten var lagom. Häromdagen grät jag av lycka när jag klarade av att jogga fem kilometer i krypfart.
Jag var så tacksam för att jag ens klarade av att göra löpliknande rörelser i hela FEM kilometer utan att bli kissnödig. Det var oerhört stort. Så kom jag att tänka på vad jag pysslade med förra året, då var jag mitt uppe i ultrafrosseriet och sprang ett 78-kilometerslopp i Alperna i juli och 90 kilometer mellan Sälen och Mora i augusti. 90 KILOMETER!
När jag lufsade fram i spåret tidigare i veckan medan glädjetårarna rann så blev jag imponerad av mig själv. För där och då – och först då – gick det upp för mig hur förbannat långt 90 kilometer är. Har för mig att Rune Larsson, Sveriges ultraguru som du förresten kan läsa om i senaste numret av utmärkta löpartidningen Spring, någon gång sa att Swissalpine Marathons 78,5 kilometer motsvarar ungefär 95 kilometer på flack asfalt. Det är ju faktiskt bara fem kilometer kortare än längsta distansen under Stockholm Ultra, som gick av stapeln här i Stockholm under helgen.
Men just nu känns de där distanserna som science fiction. Jag imponeras av Kajsa Berg som födde tvillingar i december i fjol, inte sprang alls under graviditeten, och i helgen slog den bästa svenska tiden på 50 kilometer med 20 minuter. 3:21:13 blev hennes sluttid i värmen. Läser vidare att hon dessutom hade svårt att komma igång med löpning igen efter förlossningen, trappade upp långsamt med två pass i veckan och sedan ökade på successivt.

Min egen löpning är eoner från Kajsas, men jag blir ändå inspirerad att fortsätta kämpa på med mina bål- och bäckenbottenövningar i kombination med flera spinningpass i veckan samt en och annan löptur när kroppen är på det humöret. Jag är så tacksam över att kroppen fortfarande är med i matchen och att det än så länge mest ser ut som att jag har svalt en badboll. Kan alltså fortfarande röra mig hyfsat obehindrat vilket jag dagligen tackar min lyckliga stjärna för eftersom ryggen skriker av smärta så fort jag försöker stå eller sitta längre stunder. Men träna och hålla pulsen uppe är tydligen det enda som fungerar och det bekräftades av min fantastiska sjukgymnast David som menade att i samband med träning aktiverar jag min coremuskulatur vilket ger bättre hållning och minskar smärtan.
En annan sak som jag är väldigt glad över är att jag (ännu) inte har tappat nämnvärt i styrka. Självklart väljer jag dock bort övningar som innebär en stor påfrestning på magen, som alltför tunga lyft och där man måste ligga på mage. Har också lagt till daglig träning av de inre magmusklerna, med fördel kan man sitta långt ut på en stol och liksom dra in de inre magmusklerna mot ryggen. En särdeles effektiv övning som ger oerhört mycket. Ni som inte har testat Katarina Woxneruds utmärkta app Mammamage, gör det! Den borde alla använda sig av, oavsett om man är på smällen, har varit det eller ej.
Ber dagligen en stilla bön att kroppen ska fortsätta att samarbeta med mig graviditeten ut och även efteråt. Är sjukt taggad på att komma igång med löpningen igen på allvar och även väldigt sugen på löpning med vagn. Tror och hoppas också att den styrketräning jag lägger ner nu ska löna sig i längden. Hoppas att någon kan hejda mig om jag skulle gå alldeles för bananas bland alla roliga lopp 2016!
Idag blev det en riktigt skön vilodag efter en vecka fylld med träning, firade med en himmelskt god rulltårta och rabarbernektar på Rosendals trädgårdskafé. Hoppas ni alla har haft en härlig söndag!