Befinner mig just nu på semester på en liten ö norr om Sardinien, La Maddalena. Fantastisk natur och underbara miljöer. Men med ett dåligt samvete som gnager i huvudet… Foto: Jonas Hansen.
Jag vet egentligen väldigt väl vad som är ett sunt tänk och balans i livet. Men med ett inte helt okomplicerat förhållande till mat och träning sedan tidigare är det ändå lätt hänt att man åker av vägen ibland.
Ett problem jag har är att jag kan vara väldigt disciplinerad när det gäller kost och träning, men så fort jag vilar mer än en dag börjar det krypa i hela kroppen. Märkliga tankar dyker upp i huvudet och ”hjälp om jag kommer ur form”-maskineriet rullar igång.
Så nu sitter jag här med en drink i handen i något som i det närmaste kan liknas vid paradiset. Blå himmel, en sol som slösar med värmande strålar, fantastiskt sällskap, en inbjudande pool och underskön natur – men ändå har jag dåligt samvete över att jag inte står i en träningslokal och svettas. Blir faktiskt ganska trött på mig själv för att jag inte kan ta mig ur det här på ett vettigt sätt.
Efter att ha tränat sex dagar i rad kände jag i lördags att nu får det bli vila i några dagar, så att kroppen hinner ikapp. Med ens tycker jag mig se att muskeldefinitionen på överarmarna (den lilla som finns) slätas ut och låren växer. Vet att det säkert låter helknäppt, men så kan det gå till i en ätstörd hjärna. Försöker nu se vilan som en nyttig utmaning för mig – på samma sätt som det kan vara utmanande för andra att ta sig iväg och träna.
Någon som känner igen sig och kanske har tips på hur man kan göra för att ta sig ur detta?
Precis samma för mig! Folk omkring mig brukar sucka och säga att jag är löjlig men det är som om man har ett monster som viskar dåliga tankar i bakhuvudet. Självklart vet jag att kroppen bli starkare under vilan och att formen finns kvar. Jag är ju inte dum! Men knas-tankarna finns där ändå.
Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver och har väl egentligen inga tips mer än att jobba med sina tankar och realismen i tankarna. Du är i alla fall inte ensam!
Har exakt samma känsla! Inser att jag i princip aldrig har vilodagar… Sjukt jobbigt att få dåligt samvete av att inte träna en dag… =(
Kanske man ska skapa en grupp där man kör ”beordrad” vilodag i veckan – skapa grupptryck på vila alltså!
Kör en armhävning på rummet (så ser man om det är städat eller någon kackarlacka ligger o lurar under sängen)
En armhävning kan vara nog så jobbig men träningspasset blir ju ej så långt !
För mig hjälpte det när jag började tänka på mina tankar som sjuka, istället för att försöka rättfärdiga vilan eller maten för mig själv. Istället för att tänka att kroppen minsann skulle må bra av vila försökte jag istället fokusera på det galna i att vilja svälta för att jag inte tränade just den dagen. För det är ju faktiskt sjukt att gå runt med dåligt samvete för att man inte tränar alla pass som planerat, eller för att man en dag släppt lite på maten.
Jag har också ”övat” på att hoppa över sista övningen, eller korta ner löpningen fastän jag från början tänkt annat. Det var hemskt i början, men till slut kunde jag göra det utan att höja nämnvärt på ögonbrynet.
Så mina tips är helt enkelt att fokusera på att tankarna är sjuka samt att öva på att bryta mönstret.
Bra tips!
Kan inte säga annat än att jag känner igen mig alldeles för väl. Efter någon dags vila så känns det som om kroppen förvandlats till en deg på jäsning och det pöser ut över allt… Allt sitter i tankarna och det är inte lätt att få bort dem! Inga tips på hur man ska lyckas utan kanske mer bara bli vän med dem och försöka putta bort dem. De har inte här att göra!! 🙂 Lycka till och kanske känns bättre att vi är ju fler som sitter i samma båt! 🙂
Är Italien vän tog en koll på La Maddalena verkar jättefint hoppas det ej gungade för mycket på färjan.
se på Italienare de är ganska bra på att göra ingenting !(men det är allid cirka 200 som kutar
sthlm maran några riktigt snabba”)
Du sätter ord på mina tankar! Känner igen mig jättemycket! Mår jättedåligt när jag är ifrån träningen mer än en dag i veckan, vet ju så väl att man behöver vila också men tankarna är jättejobbiga!!! Skönt att höra att fler känner likadant! Det är svårt att förklara för personer som inte känner likadant, jag hör ju själv hur konstiga mina tankar låter, svårt att ta det till sig bara!
Yoga, yoga och yoga. Då har jag blivit mer ödmjuk inför vad kroppen kan mer än hur den ser ut. Dock har jag inte haft problem med ätstörningar.
Jag tycker inte alls att det är konstigt. Jag brottas med samma tankar, inte just med ätstörningen men det där att tänka att man går upp i vikt och att musklerna försvinner så fort man inte tränar känner jag så igen mig själv i…
Känner igen mig så i det du skriver.. blir också väldigt less på mig själv. Brukar försöka tänka att jag är löjlig som inte unnar mig och att det krävs mycket mer innan det händer något med formen.. ofta fungerar det, ibland inte. Vet inte hur lite det krävs för att formen ska ta stryk, men det är en lugnande tanke och det är det som räknas.
Hej! Ja känner igen mig efter två graviditeter. Men jag försökte njuta av att svälla ut lite kvinnligt och min foglossning gjorde träning omöjlig. Gick upp ca 20 kg per gång men tappade allt på 4-5 mån av amning och träning. Det var ju så skönt att träna igen när kroppen var ens egen igen och foglossningen borta. Tänk att det är en kort, begränsad tid i ditt långa liv. Njut! Du är unik och vacker. Kram Petra
Jag tror det är bra mental träning att vila fast man är pepp på att träna. Speciellt om man snart skall få barn, och tiden kanske inte räcker till alla pass man tänkt sig och man tvingas ”vila” ibland fast man inte alls har lust =)