Hur gör man om man vill få till ett riktigt bra långpass där stora delar går i betydligt högre tempo än de vanliga långpassen? Jo, man låter ett lopp vara en del av långpasset! Här kommer rapport från gårdagens tuffa tremil i solen, där nya halvmaran Tjejmilen 21K ingick!
Om två veckor ska jag springa maran i Prag och långpass är ju en viktig del av maratonträningen. Ju närmare loppet man kommer, desto bättre är det att man lägger in mer och mer avsnitt av sin tänkta tävlingsfart i långpasset (och andra pass också, förstås). Men samtidigt är jag rätt bekväm av mig och har svårt att få till de där passen på egen hand. Därför kom jag på idén att baka in nya halvmaran Tjejmilen 21K i ett långpass. Pitchade idén på min kompis Nina, som glädjande nog nappade. Vi kom fram till att vi skulle ”värma upp” genom att jogga de drygt 10 kilometerna hemifrån mig ut till Djurgården, där starten gick. Därefter springa loppet i tänkt ”marafart” och sedan njuta av bubbel och snittar i mål.

Det var helt fantastiskt löparväder när Nina och jag joggade iväg bort mot startområdet igår morse. Så himla härligt att ha vädret med sig när man ska skrapa ihop 30 kilometer löpning, så vi njöt i solen. Löpningen bort mot Biskopsudden på Djurgården gick toppen, mot slutet fick vi kryssa fram mellan flanerande turister på väg till ABBA-museet och Gröna Lund. Sedan den klassiska ”före start-ritualen” med toabesök, fix med nummerlappen och få i sig lite energi. Mötte också upp med bästa Charlotte för lite pepp och fotografering, hon verkade härligt laddad för att duoklassen där hon skulle springa andrasträckan. Så imponerande att hon är på g igen efter några månaders uppehåll från löpningen på grund av skada!


När man väl ställer sig där i startfållan så är det ju alltid ett visst adrenalinpåslag, det känner nog de flesta igen. Nu hade ju Nina och jag bestämt att vi skulle springa i tänkt tävlingsfart på maran, men några kilometer efter start märkte vi att det gick lite för fort. Vi bromsade farten något och påminde oss om att det här är träning, möjligen kan vi kosta på oss en spurt mot slutet om krafter finns – men framför allt hålla den här farten under hela loppet.
Det var bra publikstöd på sina håll, men bitvis var det väldigt glest med åskådare och det ihop med en väldigt besvärlig motvind tog rätt så mycket på krafterna. Särskilt var det jobbigt mentalt att veta att vi skulle få uppleva den här motvinden igen på andra varvet (loppet gick på en tvåvarvsbana), men jag gjorde mitt bästa för att peppa mig igenom det hela. Hade mycket stor hjälp av Nina, hon är verkligen superbra att springa ihop med. Vi är rätt lika på många sätt, vilket är jätteskönt. Till exempel är vi inte mycket för att babbla när det börjar bli tufft – så befriande att bara få streta på och slippa känna att någon tycker att man är asocial, hehe.

Efter första varvet kände jag mig fortfarande hyfsat pigg. Men när vi närmade oss Blockhusudden och mötte motvinden igen så började benen logga ut. Negativa tankar som påminde mig om den tuffa träningen tidigare i veckan smög sig på. Nina gjorde sitt bästa för att peppa mig och till min stora glädje stod också underbara Skyltmannen kvar nu på andra varvet. Alltså, jag tror inte du kan ana hur underbart det var att få höra sitt namn och att man såg pigg ut (även om det kanske inte var sant)! TACK som fasen!
Vi kämpade vidare och i höjd med Sjöhistoriska museet ville jag verkligen inte mer. Det kändes som att jag sprang i sirap och så motvinden som gjorde sitt bästa för att blåsa oss av banan. Puh! Nina sa något i stil med att ”Nu tar vi en kilometer i taget” och det var precis vad vi gjorde. Rackarns, så långt det blev mellan kilometerna nu! Det kändes också tydligt i benen att jag inte har sprungit så här långt särskilt många gånger i år. Två mil funkar bra, men tre mil – det ÄR skillnad!


När vi passerade Nordiska museet grät jag för att det gjorde så ont i benen. Men jag ville verkligen hålla farten hela vägen, så det var bara att bita ihop. Nina verkade oberörd, hur stark är egentligen den kvinnan? 😉 Men jag vet att hon också kämpade, hon har bara bättre pokerface än jag, haha. 20-kilometersskylten – bara dryga kilometern kvar! Störde mig på att just när det var som jobbigast blev det också som backigast! Fy sjutton, alltså.
Nu sprang jag inte längre, det handlade mer om att kriga sig fram. Känner igen känslan i benen från slutet av en mara, man kan kalla det ”överlevnadslöpning”. Gjorde mig bästa för att hänga med Nina, som verkade inleda någon slags långspurt. Herrejisses, orkar jag? Jag kämpade och kämpade, snubblade på benen och längtade så himla mycket till MÅL. När målportalen dök upp i blickfånget vred jag ur de sista krafterna. Sista kilometern gick i ett tempo som jag aldrig trodde att jag skulle orka hålla med de här benen. Mission completed, vi höll den tänkta farten hela vägen in i mål!
Så. Jäkla. Nöjd!!! Vi gjorde det! Årets bästa tremil – check! Tack för helt fantastiskt sällskap, Nina, och stor grattiskram till Charlotte (bilden ovan) som tog hem duoklassen tillsammans med sin lagkompis! Så himla starkt! Fler som sprang Tjejmilen 21K igår? Hur kändes det?
Foto bilden ovan: Jonas Hansen