Vacker vy från Ulvåtjärn under dagens tur. Foto: Petra Månström.
Jag är en ganska rastlös person. Gillar när det händer saker och när det är något jag väntar på vill jag att det ska ske NU, NU, NU.
Att således behöva vänta i nio månader på att veta vem som bor inne i min mage och har börjat vrida och vända lite på sig känns evighetslångt. Att dessutom behöva vänta en stund på att kunna springa med full kraft igen är också tålamodsprövande. Säkert nyttigt också, tycker nog någon.
Minns fortfarande fjolårets midsommarfirande häruppe i Storulvån då Mia och jag gjorde den där episka löpturen utmed Jämtlandstriangeln. Det rycker i löparbenen även i år, men kroppen svarar ju inte som den brukar. Av förklarliga skäl, absolut. Så istället för att jogga och behöva stanna för att kissa var femte minut (junior har nämligen bestämt sig för att lägga sig nära min blåsa…) så har det mest blivit lufspromenader. Inget fel alls med det, bara att det är en upplevelse som jag är rätt ovan vid.
Vackra blommor fanns att beskåda på vägen mellan Storulvån och Ulvåtjärn. Foto: Petra Månström.
Det var länge sedan jag tillät mig att bara ströva omkring och ta det lugnt, kolla utsikten och ibland krypa ner på marken för att fotografera vackra fjällblommor med makroobjektivet. Men idag var det en sådan dag. Solen slösade med strålar från en klarblå himmel och vi tog oss upp till Ulvåtjärn där vi parkerade på ett liggunderlag. Käkade medhavda mackor, drack varm choklad och kollade in hur folk klarade av vadet som behövde passeras för att man skulle komma upp till rastskyddet.Till slut somnade jag och vaknade av att jag hörde mig själv snarka… Faktiskt väldigt skönt!
Att behöva stanna upp i det liv man har levt rätt länge och tvingas se det lilla i det stora är oerhört svårt, men också viktigt. Jag måste acceptera den osäkerhet och bristen på kontroll som jag befinner mig i just nu. Istället för att fundera så hårt att huvudet går i spinn är det bäst att ta en dag i taget. Minut för minut, timme för timme. Glad över att jag inte längre tänker fem-tio år framåt utan idag mest funderade över hur det skulle kännas i kroppen på kvällen. Hur kändes det då? Jo, junior höll sig kolugn men i ansiktet blossade brännan.
Ikväll höll jag föredrag om de två ultraloppen jag genomförde i fjol, Swissalpine Marathon och Ultravasan. Foto: Privat.
Det var också väldigt roligt att hålla föredrag om Swissalpine Marathon och UltraVasan inför en massa intresserade och nyfikna deltagare i helgens midsommar- och fjällöparfest. Du kommer väl hit nästa år? Om inte annat så för den storslagna miljön och den fantastisk maten!
Blivande föräldrar går knappast omkring o tänker på döden sista långpasset innan Sthlm marathon
Slog mig tanken var finns kvar efter livet ? Gener a la junior är så gammal
Att jag förmodligen även får barnbarn.
Har inte skrivit visan man sjunger på
Alla skolavslutninger men hoppas
En liten bra gen bli kvar som minne ! Månström gener är nu mixade .