Så länge jag kan minnas har jag varit den som ätit mest. Alltid tagit något till kaffet på fik när fikadejten har ätit upp alla läckra bakverk med ögonen och sedan nöjt sig med bara kaffe.

Alltid ätit något rejält till lunch när lunchdejten tagit en sallad. Alltid tagit om medan alla andra tagit sig för sina magar och ojat sig över hur mätta de är. Att vara den som alltid äter mest har inte varit lätt. Tvärtom, som före detta ätstörd blir det svårt i huvudet ibland när det känns som att ”alla andra” bantar. Och i perioder måste jag verkligen jobba hårt med mig själv för att inte trilla dit igen, för att fortsätta tro på att det rätta för mig är att äta tills jag blir mätt. Att jag inte är ”manhaftig” för att jag äter mat. Men det är fasen inte lätt. Har inte vägt mig sedan jag var runt 20 och tänker fortsätta vägra vågen. Jag använder bara mitt inre mående som måttstock och det har fungerat bra hittills.

Får ofta mejl och meddelanden från läsare som också har förflutet med ätstörningar. Senast igår undrade en tjej om man någonsin kan bli fri. Hon vill så gärna springa mycket och långt men lyckas inte få i sig tillräckligt med energi för det. Hon får ångest när hon inte äter som hon är van vid och blir frustrerad över hur mycket tankekraft det här beteendet stjäl. 

Och ja, det är ju precis så det är. Allt det där nojandet stjäl ju faktiskt livskvalitet. Om vi dessutom vet att noceboeffekten är vetenskapligt bevisad, hur kontraproduktivt är då inte allt detta. Jag menar, att tänka negativa tankar om oss själva och hur vi äter kan alltså ge negativa effekter i kroppen. Så onödigt…

Jag drömmer om en värld där man associerar mat med energi och njutning, inte skuld och ångest. Och så drömmer jag om en värld där vi slipper ”underhållning” som Den stora hälsoresan. Med tanke på hur stort problemet med ätstörningar är idag så känns det programmet så fel. Men värst av allt är att de likställer självspäkning med hälsa. I min värld kunde de två inte vara längre ifrån varandra.

Punkt.

Foto bilden ovan: Jonas Hansen