DÄRFÖR SKA DU TÄNKA TID ISTÄLLET FÖR KILOMETER

av Petra Månström | aug 18, 2018 | Blogginlägg | 14 Kommentarer

Vad händer i dig när du scrollar igenom Instaflödet och får syn på en sportklocka som talar om att någon har sprungit en viss sträcka på en viss tid?
Många blir såklart inspirerade och taggade på att själva ge sig ut på en runda. Men för många av oss blir den här typen av information bara en stress, något som får oss att känna oss dåliga och misslyckade. I värsta fall kanske man väljer att inte träna alls eftersom det ändå inte är någon idé när man inte kan springa lika fort som den där människan på Instagram.
Det här överflödet av ovidkommande information i sociala medier påverkar oss på många sätt. Och efter många år som yrkesverksam inom löpning märker jag tydligt att det har växt fram ett väldigt fokus på distans och snittfart. ”Hur långt sprang du?” och ”Hur snabbt sprang du?” är de utan tvekan vanligaste frågorna man får som löpare.
Suck, säger jag.
Under den extremt varma sommaren som vi haft fick jag många mejl från följare som undrade om det var normalt att deras kilometertider på en viss sträcka blev över minuten långsammare på grund av värmen. Eller om anledningen kanske var att de hade blivit sämre löpare och behövde träna hårdare. Vet inte hur många svar jag skickade iväg med ungefär samma innebörd: ”JA – temperaturen påverkar din snittfart. Är du kvinna påverkas dessutom ofta snittfarten av var i menscykeln du befinner dig. Och oavsett kön så påverkas snittfarten ofta av andra saker i livet än träningen, som till exempel stress, kost, situation på jobbet och i privatlivet.” Och så vidare.
Summan av ovanstående blir: blir du stressad av konton som lägger ut kilometertider och sträckor? Avfölj genast! Och om möjligt, sluta tänka i termer av sträcka – tänk istället tid. Till exempel: idag ska jag springa 15 minuter åt ena hållet, sedan vänder jag och springer tillbaka till startpunkten. Eller: idag ska jag köra ett långpass på 90 minuter. Och om någon frågar hur långt du sprang, svara då att du sprang så långt som just du hann den aktuella dagen på 30 respektive 90 minuter.
Punkt. Fler tankar i ämnet? Fler som blir stressade av det eviga tugget om distans och fart?
Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff ur Smartare löpning (Norstedts)

Facebook Tweet Pin LinkedIn Print Email

Taggar

14 Kommentarer

K-G på augusti 18, 2018 på 6:43 e m

En ”normalsvensk” hade en bra synpunkt.
Vilken dag startade jag och vilken dag slutade jag springa.
Enkelt.
K-G

Svara
Birgit på augusti 18, 2018 på 10:50 e m

Klokt tänkt!
För mig är kilometertider inte intressant nu, för jag är inte direkt snabb, så det viktigaste är att komma ut. Att bara springa.
Pratar ofta om detta med min dotter, att strunta i tiden och bara springa för springandets skull!
Tycker du har en sund inställning till löpning. Kul att läsa!

Svara
- Petra Månström på augusti 19, 2018 på 9:13 f m
  
  Bra! Det är ju när man bara springer för springandets skull (och känslan efteråt!) som det på riktigt blir kravlöst och roligt. Och hållbart. Ha en fin dag!
  
  Svara
hopihopi på augusti 19, 2018 på 9:30 f m

Jag sprang lopp igår och det FÖRSTA frågan alla ställde, vad fick du för tid? Jag bara svarade, jo tack, det kändes riktigt bra i kroppen. Jag hade kul. Jag vill springa igen 🙂

Svara
- Petra Månström på augusti 19, 2018 på 9:31 f m
  
  Den där ständiga tidsfrågan är SÅ dammig! Mycket BRA svar från dig!
  
  Svara
- Maria på augusti 25, 2018 på 8:59 e m
  
  Så klokt du svarade! Åh det sättet ska jag ta till mig. 🙂
  
  Svara
Mia på augusti 19, 2018 på 10:06 f m

Ja!!! Jag har aldrig kunnat förhålla mig till de diskussionerna särskilt väl och har aldrig förstått syftet egentligen. Som du så många gånger påmint oss läsare om så är det ju helt irrelevant vilken tid man har på en viss distans, vi kan ju ändå inte jämföra våra tider med varandra! (Man får väl lov att fråga, men vad ska man egentligen göra med svaret annat än att jämföra med sin egen tid?)
I går sprang jag mitt fjärde midnattslopp och det var efter 7 månaders rehabträning och 1,5 månad med nytt löpsteg. Min sluttid blev självklart flera minuter sämre än förra året men årets lopp var det enda av mina fyra som känts roligt och där jag hade en skön känsla i hela kroppen i princip hela loppet – varför? Jo, förmodlingen för att jag har rehabtränat så länge och någonstans lyckats pränta in i min hjärna att det är ”okej” att springa utan att ha ett krav på sig själv om en viss tid eller distans! Tyvärr verkar jag ha behövt ha något att ”skylla på” för att komma till insikt med det. I går handlade allt om att lyckas ta sig runt hela banan, HA KUL och vara helnöjd med att allt höll hela vägen! Fortsättningsvis är det vad löpning ska vara för mig, även om många i min omgivning kommer fortsätta fråga om tider på särskilda distanser.
Tack för din fantastiska blogg och instagram, det känns så skönt att det finns någon som försöker sprida just detta budskap och som också verkligen verkar stå för det! ❤️

Svara
- Petra Månström på augusti 19, 2018 på 10:07 f m
  
  Så härligt att läsa din kommentar! Önskar att fler hade kommit till samma insikt som du! Stor kram
  
  Svara
Charlotte på augusti 19, 2018 på 4:10 e m

Så tröttsamt när folk frågar om tiden. Blir imponerad av folks tider. Men bryr mig inte då mycket. Är nog tack vare att jsg följt dig ett tag och gillar ditt tankesätt. ???‍♀️

Svara
- Petra Månström på augusti 20, 2018 på 8:40 f m
  
  Klokt skrivet! Tiden säger ju egentligen inte ett smack om hur mycket någon kämpar..
  
  Svara
Johanna på augusti 20, 2018 på 8:00 f m

Att det alltid är tiden som räknas.. det gör mig så less, det är ju känslan som är det primära tänker jag. Hur kändes det? Var det roligt? Kämpigt? Fantastiskt? Vill jag springa igen? osv skit sak samma vad det är för tid eller längd, vi har sprungit PUNKT.

Svara
- Petra Månström på augusti 20, 2018 på 8:41 f m
  
  Precis! Det är ju sånt man vill höra mer om, inte ”stänga” diskussionen med att prata tid…
  
  Svara
Annika på augusti 20, 2018 på 1:17 e m

Jag sprang (förlåt, lunkade fram i maklig takt) Midnattsloppet i lördags med en kompis som aldrig sprungit en mil. Jag lät henne sätta farten och bara hängde med som peppande vän. Det var den lättaste milen i mitt liv och jag var knappt andfådd. Det kanske är så jag ska springa alla mina pass framöver undrar jag nu 🙂 <3

Svara
- Petra Månström på augusti 20, 2018 på 1:57 e m
  
  Lät hur kul som helst!!
  
  Svara

Skicka en kommentar Avbryt svar

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!