”Morsan! Du ska leka och busa med mig, inte glo på mobilen!” Foto: Petra Månström.

Ja, jag erkänner. Jag lyckas inte koppla bort jobbet helt när jag är föräldraledig och kommer på mig själv med att känna irritation när Junior börjar gallskrika precis när jag hade tänkt ringa ett viktigt samtal.

JA, JAG VET! Och jag skäms. Bort med mobiler och annat jobbrelaterat, fokus ska vara på barnet! Men det är så jäkla svårt.

Så. Jäkla. Svårt.

Jag har varit förälder i tre månader. Det är inte särskilt lång tid, så jag får väl ge mig själv lite respit. Men ändå: varför är det så svårt att släppa jobbet? Varför känns det som att jag ”missar” en massa saker medan jag krälar omkring med Adrian i hans babygym? Eller, så här: samtidigt som jag med hjärtat vet att jag inte borde vara någon annanstans än i det där babygymmet så glider skallen iväg och tänker jobb.

LÄS OCKSÅ: Det ofiltrerade träningslivet

Extra svårt är det när man har jobbet ett par steg bort, i datorn och i mobilen. Kanske är det enklare att koppla bort jobbet om man inte sköter så pass mycket av det hemifrån? Men även när jag är ute med vagnen så glider mobilen upp ur fickan. Undrar om inte Adrian rentav har börjat fatta att när morsan håller den där grejen i handen så blir hon inte lika rolig och leksugen som annars, för numera skriker han så fort han får se mobilen.

LÄS OCKSÅ: Jag har blivit en riktig mjukis

Smart kille. Är det någon som kan påskynda min ”sociala medier-och-jobb-detox-under-föräldraledigheten” så är det han. Jäkligt sunt, antar jag. Någon som möjligtvis känner igen sig i detta? Hur har ni löst problemet?