”Strong is the new skinny!!!”
Ovanstående supertrendiga mening har ni säkert hört eller sett i sociala medier. Och jag är säker på att tanken var god – från början. Men sedan har man snurrat till det, lite på samma sätt som med hashtaggen #aldrigvila.
På Instagram ställer man ofta före- och efterbilder bredvid varandra, den ena när personen är väldigt smal och den andra när samma person har lagt på sig en massa muskler. Och tanken är som sagt säkert god från början. Man vill jobba bort ouppnåeliga ideal och förespråka en mer hälsosam inriktning. Problemet är bara att den där muskulösa kroppen är inget man skaffar sig i en handvändning, det kan tvärtom vara svårare än att ”bara” vara smala för somliga.
Summan av kardemumman blir ännu mer prestationsångest och dåligt samvete över att man är misslyckad som inte har disciplin nog att orka styrketräna så pass mycket och äta rätt så att man får den där kroppen. För tro mig, jag vet hur svårt det är att lägga på sig muskler. Som nybliven mamma med sömnbrist och allt som hör till är jag glad om jag hinner ta mig till något gruppträningspass i veckan (blir SÅ uttråkad ensam på gymmet!), eller köra lite med gummiband eller kroppen som motstånd här hemma på vardagsrumsgolvet. För mig blir det en tröskel att ta sig till gymmet, medan någon annan tycker att det är en barnlek jämfört med att ge sig ut och springa. Vi är alla olika.
Samtidigt är jag stolt och tacksam över min kropp, som tillåter mig att springa ett fjällopp på 24 kilometer, halvmara på Mauritius och ge mig ut på en och annan runda med löparvagnen. Jag känner mig starkare och piggare när jag tränar, jag orkar vara aktiv med min son och framför allt så orkar jag lyfta honom, liksom matkassarna i affären. Några muskler har jag inte och kommer aldrig att få, men jag är tacksam över att min kropp finns där och jobbar med mig. Inget man kan ta för givet, tyvärr.
Jag prioriterar min löpning därför att den får mig att må bra. I spåret kan jag rensa skallen på ett helt annat sätt än i gymmet, löparspåret är helt enkelt ”mitt gym”, min fristad. Jag är helt övertygad om att varje människa har sitt ”må bra-läge”, såväl i kroppen som i skallen. Hur mycket eller lite muskler det sedan innebär, det är ointressant. Vi är alla olika med olika förutsättningar.
”Feeling good and loving your body is the new healthy!”
AMEN 🙂
Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet!
(Bilden ovan har min pojkvän tagit under Mauritis Halvmarathon, det var en fantastisk upplevelse att få springa det loppet!)
Jag tycker att ”strong” är ett bättre ideal än ”skinny” för även om det är svårt att nå så är vägen dit hård träning och mängder med nyttig mat, någon som de flesta får för lite av. Men när det handlar om att byta ut ett ideal mot ett annat så är jag tveksam. Jag tror visserligen att man mår bättre fysisk, men när man får ett annan omöjligt skönhetsideal så är det lika jobbigt mentalt. Bäst hade varit någon som ”self acceptance is the new skinny”. Men det låter inte lika klatchigt 😉
Hej! Jättebra inlägg. Håller med dig och känner igen mig. Det är som du skriver inte alla som kan lägga på sig muskler. Att styrketräna så pass mycket som det faktiskt krävs kan faktiskt bli mer pressande/stressande.
Gillar din blogg, du tar upp mycket med igenkänningsfaktor!!!
Hur menar du när du skriver att du inte har några muskler? Vad är det bär runt dig på loppen och som bär dina kassar och din son?
Jag förstår att du menar att dina muskler inte är så framträdande, men självklart har du starka, vältränade muskler i ben, bål och rygg för att orka träna som du gör.
Tror inte på några ideal, och jag tror inte det är så många som tar det personligt utan att det är mer ett statement för att visa att man tränar. Själv älskar jag styrketräning för det får mig att rensa hjärnan, men jag kör gärna löpning också. Det ena tar inte ut det andra! Så himla svårt att bygga muskler är det inte men då pratar jag inte body builders för det är en helt annan kategori.
Jag tycker att folk är duktiga som är så drivna av kost och träning att de får sådana resultat. Jag har mycket fett på kroppen och kommer aldrig att få lusten att styrketräna bort det. Löpningen räcker inte till där, men kroppen min klarar att springa i alla fall. Det får vara gott nog för mig.
Jag tycker inte att ”strong is the new skinny” är samma sak som att ha en kropp där musklerna är extremt framträdande. Strong för mig är att ha en välfungerande kropp, att ha en kropp som orkar springa de kilometer jag vill och att ha en kropp som successivt blir starkare genom den styrketräning jag gör. Hur stark jag är avgörs inte av hur mycket av mina muskler som syns. Uttalandet skapar heller ingen utseendehets att jag måste se ut på ett visst sätt för att vara stark. Jag vet att den löpning jag tränar, min pilates och övrig styrketräning är precis det jag behöver för att må bra.
Mina tankar/min text (och backad av forskning!):
http://livskick.nu/ideal-som-ideal-om-varfor-strong-is-the-new-skinny-inte-enbart-bor-hyllas/