Det kom ett meddelande på Facebook som berörde mig och satte igång många tankar hos mig. Här kommer delar av det:
Hej Petra!
Har så många gånger tänkt skriva till dig utan att det blivit av. Nu när jag lyssnade på Maratonpodden så fick jag äntligen tummen ur! Jag har lyssnat på podden sen start. I början sa jag ”Bra podd, intressanta gäster – men inte så förtjust i Petra”.
Anledningen var att jag tyckte det var mycket fokus på utseende, springa hårt, springa snyggt, mer yta, mindre djup. Sen tycker jag att du bara växer och växer och växer! Älskar nu både podden och dig!! ?
Så…fortsätt framåt, fortsätt vara den du är med så mycket glädje, men också en del av mindre glädje, men det som återspeglas är på riktigt! Så…stort stort tack för att du (och Malin) förgyller sociala medier och ger mig inspiration i min vardag.
Stor kram
Blev väldigt glad över att den här lyssnaren tagit sig tiden att skriva till mig, ett oerhört ärligt och fint meddelande. Och vet ni vad det lustiga är..? Det är att jag har fått rätt så många liknande meddelanden eller mejl den senaste tiden. Det handlar om hur människor tycker sig ha märkt en förändring hos mig som de tycker om. Att budskapet har gått från mestadels yta till något mer och djupare. De uppskattar att jag vågar prata om mer delar av mig själv än bara senaste löppasset, snittfarter och tider – utan också människan bakom ”Maraton-Petra”.
Ni anar inte hur rörd jag blir över att ni faktiskt lägger märke till det här! Och jag vill också berätta lite om anledningen till att det är så lätt att låta innehållet fastna i en linjär och oförarglig fasad. För när jag startade Maratonbloggen på SvD.se fanns det faktiskt folk som inte förstod varför en vanlig motionär utan större talang för löpning skulle få utrymme att skriva om denna ädla sport på en av Sveriges största dagstidningssajter.
Jag kände att jag hela tiden behövde bevisa mitt existensberättigande för såväl mig som ”alla andra”. Ingen skulle minsann få anledning att kritisera mig för att jag var långsam, så jag bet ihop och tränade som en galning för att bli snabbare och snabbare. Samtidigt var jag extremt känslig för vad folk tyckte om mig (HSP, ni vet…) och gick ständigt runt och oroade mig för vad andra kunde tänkas prata om mig när jag inte var med. Det där med att jag ”bara” var journalist och inte personlig tränare, idrottsvetare eller hade någon annan tung träningsutbildning kunde göra mig superstressad. Vad gjorde jag i detta sammanhang, liksom?
Extremt tärande såklart! Och frustrerande, för det är omöjligt att vara älskad av alla. Det förstod jag ju, men kunde inte riktigt stänga ute de där jobbiga tankarna. Tills jag en dag (för det gick faktiskt till så – typ, över en natt) bestämde mig för att aldrig mer låta negativ energi få påverka mig. Så jag dolde alla Insta- och Facebookkonton som fick mig att må dåligt eller tvivla på mig själv och slutade försöka hålla igång vänskapsrelationer där jag var den drivande kraften bakom att vi sågs.
Sa till mig själv att från och med nu ska jag bara skriva om sådant som jag tycker är intressant. Inte vad jag tror att andra vill läsa. Det var urläskigt eftersom jag ju visste att jag på så sätt riskerade att bli avföljd av en massa personer som tyckte att de inte längre fick det innehåll de förväntade sig. Men jag tänkte att det är en risk jag måste ta. Och det kan ju faktiskt komma nya följare också, människor som uppskattar mitt ”nya” sätt att skildra min träning och livet.
Jag lovade också mig själv att aldrig mer försöka förenkla mitt språk för att det inte skulle låta så högtravande och krångligt. Det är ju den jag är, jag uttrycker mig så här och tycker om ovanliga ord – varför dölja det till varje pris? Så, här är jag nu och jag vet att det finns de som älskar det och de som avskyr det. Så är det och det är helt okej. För ingen kan vara älskad av alla, men att ens få vara älskad av människor är ingen självklarhet utan en gåva som jag verkligen vårdar.
Så, TACK till er alla för att ni hör av er och är världens bästa vänner! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.
Foto bilden ovan: Jonas Hansen