Svenskar och norrmän är fixerade vid maxprestation, medan danskarna har en betydligt mer avslappnad syn på det här med motion. Där är gemenskapen och glädjen i fokus, snarare än antalet kilometer och tempo.
Det var den danske hjärtläkaren Peter Schnohr som i en intervju fascinerades över att svenska och norska motionärer har ett elitidrottsliknande tänk som ideal, till skillnad från danskarna som är lite mer avslappnade. I en något färskare intervju med Schnohr läser jag dock att danskarnas inställning till träning nu börjar likna svenskarnas och norrmännens:
– Det börjar nog komma här också. Vissa, som till exempel lägger 20 timmar per vecka på att träna för triathlon, glömmer fru, barn och sina riktiga jobb. Det har inget med min forskning att göra, men jag konstaterar att det inte är nyttigt.
Min egen kommentar till ovanstående citat är väl att det lika gärna kan vara en fru som glömmer man, barn och sina riktiga jobb till förmån för sin träning. Eller så har folk separerat och kan ägna sig helhjärtat åt träning (och lite jobb då) varannan vecka.
Men hur som helst: varför har vi maxprestation som ideal när det inte ens är sunt? Samme Schnohr har ju en en stor studie visat att lugn till måttlig jogg några gånger i veckan är idealet ifall optimal hjärthälsa är målet. När jag är ute och leder pass möter jag ofta motionärer som oroar sig för om de ska ”klara passet”, alltså vara tillräckligt snabba för att duga. Jag brukar då förklara att för mig innebär inte intervallträning per definition måste handla om blodsmak i munnen och en massa mjölksyra. Mina intervallpass handlar istället om att hålla ett något högre tempo än distanstempot, att utifrån dagsform och nivå lära sin kropp att använda fler växlar i löpningen.
Efter de här passen brukar de som först tvivlade på sig själva komma fram och stråla av glädje. Och tala om att så här roligt har de inte haft på ett löppass på många år och de tackar mig för att jag gett dem sitt löparsjälvförtroende tillbaka. Det är alltid lika fantastiskt att få vara med om det här! En dröm jag har är att vi i framtiden ska få en annan syn på träning. Visst kan man ha prestation som mål, det säger jag inget om, men säg för guds skull inte att det handlar om hälsa och friskvård. För det gör det inte. Tvärtom, mycket tuff träning över en längre tid kan vara lika skadlig för hjärtat som ingen träning alls.
Så min tanke är att fler borde reflektera över VARFÖR de tränar. Och om man inte ens tycker att de där stentuffa passen är roliga, kanske ska man då helt enkelt skippa dem? Och öka chanserna att leva längre… Dela gärna med dig av din tankar i ämnet! Hur uppfattar du att synen på motion och träning är i Sverige idag?
Foto bilden ovan: Jonas Hansen