Talande bild för hur dagen har varit: kinkig bebis som bara lät bli att skrika om jag bar runt på honom. Och en trött mamma som pressar fram ett ”leende”. Foto: Petra Månström.
Utvecklingssprång? Eller bara allmänt kinkig? Har varit bortskämd i flera dagar nu med en bebbe som har sovit som han ska och varit jollrig och glad under större delen av sin vakna tid.
Men så fort man börjar ta något för givet med en bebis så gör de tydligen helt om. Idag har han skrikit, vrålat, gråtit, skrikit, vrålat och gråtit. Han har varit tröstlös och tvärförbannad och bara lugnat ner sig när jag gått runt med honom i bärselen. Sitta ner med selen på fick jag inte heller, för då drog han igång med skrikandet igen.
LÄS OCKSÅ: Hjälp! Kommer jag alltid gå runt och oroa mig?
Puh! Är så tacksam för att det i alla fall inte har varit så här varje dag sedan Adrian föddes. När pojkvännen kom hem från jobbet så satt jag på en stol i vardagsrummet, trött som en urvriden trasa och med en skrikande son i famnen. Jag hade helt enkelt gett upp för en liten stund, var tvungen att få sitta ner. Att vanka runt, runt i flera timmar är ingen hit och jag hade inte ens energi att ta mig ut (vilket kanske hade varit det bästa för alla inblandade…)
Nysprungen och lite gladare än innan. Tror jag. Foto: Petra Månström.
Hur som helst så kände jag att jag bara var tvungen att KOMMA UT UR LÄGENHETEN. På med löparkläderna och iväg. Favvohörlurarna hade laddat ur (i-landsproblem!), så fick ta ett par andra som helt saknade bas. Min underbara låtlista i enbart diskant är INTE kul. Dessutom envisades hörlurarna med att trilla ut ur öronen.
Löpningen då? Den funkade inte alls idag. Benen var sega och skallen värkte. Varvade gång och lätt jogg till slut, började frysa och blev surare och surare. Men det var i alla fall skönt att komma ut, allt kan inte funka alla dagar. Hur har din dag varit?
Vi ligger hemma med influensa hela familjen utom sonen så ingen höjdardag. Är dock djupt tacksam över att den yngsta nu är sex år och också gillar att hänga i soffan framför en film vid sjukdom, hade varit övermänskligt att ha en kinkig bebis eller vild ettåring när vi föräldrar ligger däckade. Men vi klarade ju det också på den tiden, fattar inte hur.
Kram
Ja jösses, det låter SÅ mycket enklare med en person som kan SÄGA hur den mår. En skrikig bebis är ingen hit, när man själv är sjuk så lär det vara ännu värre. Har inte upplevt det (än…) Kram!
Är det nu jag borde skriva nåt flåshurtigt i stil med att de där skitdagarna behövs för att uppskatta de bra… 😉
Nää, jag skippar det. Dröm dig bort till din härliga löputmaning istället – i morgon är en ny dag. Den blir säkert bra. De flesta dagar blir ju det på nåt sätt.
Kram på dig Chatrine! Och jag vet ju hur bra det kan vara. Men skönt att få klaga lite ibland 🙂
Jag var oförskämt glad, trots stressigt lunchpass. Bara för att få samtal om att dottern skulle leka med en kompis efter fritids. Bah! Jag hade alltså kunnat springa ute istället, i lugn och ro. Nåväl. Tröstade mig med varma mackor och Coca cola till middag. Syndigt gott.
Haha, underbart!