För ett tag sedan gjorde jag en livesändning om framgångshets på mitt Instagram och efter det har det trillat in en hel hög mejl från människor som känner igen sig.
Vi är helt enkelt många därute som har fått för oss att för att bli de bästa versionerna av oss själva måste vi hela tiden sträva uppåt, uppåt. Och den uppsjö av poddar, böcker och tidningar på temat framgång gör det förstås lätt att tro att framgång är lika med en lyckad karriär. Vad nu det innebär?
Ett mejl berörde mig extra djupt. Det kom från en man som jobbat i samma bransch i 25 år och som hela tiden jagat bekräftelse för att döva sin dåliga självkänsla. Människor i hans närhet dunkar honom i ryggen och gratulerar till ”framgången”, men verkligheten är inte så rosenskimrande som de tror. Han sammanfattar den som ”en dans på tunn lina, hela tiden på gränsen mot utmattning” och att jakten på framgång hindrat honom från att vara den pappa han önskar att han hade varit.
Jag får själv ofta höra saker som ”Du verkar ju ha ett sjukt flyt” och ”Det verkar rulla på bra för dig”. Och visst, baserat på bilderna i mitt Instaflöde kanske det ser ut så. Men det folk inte ser är all ångest, osäkerhet och oro som också finns där. Att verka i en bransch där du aldrig är bättre än ditt senaste Instagraminlägg, där du helst bör ha en vänkrets”bestående av andra framgångsrika influencers för att få till de där framgångsdoftande videoklippen och bilderna och där ingen tycks vara en dag äldre än 25…det kan stundtals vara väldigt påfrestande.
Det som har motiverat mig att ändå fortsätta med det jag gör är helt ärligt de spontana mötena med er läsare där ni låter mig veta att mitt budskap har betytt något för er. Också en slags bekräftelse såklart, jag erkänner utan omsvep att jag är en bekräftelsejunkie. Annars hade jag inte hållit på med det här, att få likes och positiva kommentarer ger ju en egoboost utan dess like. Så, om jag skulle gå över till ett helt annat jobb och lägga ner mina sociala medier – vad skulle då hända med mig? Ingen aning.
Mejlskrivaren är inne på att byta karriär helt, helst till något yrke där man får vara kreativ och jobba med händerna. Gärna ett yrke som inte alls har någon status i samhället, men som bygger på ansvar under frihet. Och vem vet, kanske skulle jag också må bättre av ett yrke där jag slipper få en klump i magen när jag vaknar på morgonen och inser att jag har tappat tusen följare på Instagram…och sedan blir glad igen när det visar sig att den kära bilddelningsappen har drabbats av tekniska problem och följarna strax är tillbaka igen. Att dagsformen är så beroende av sociala medier känns faktiskt inte helt bra. Och även om jag till viss del har hittat verktyg att distansera mig från det värsta så är jag inte helt hemma än.
Jag jobbar på det, helt enkelt. Men det är extremt svårt, det här med framgång. Nu vänder jag frågan till dig som läser: vad är framgång för dig? Svara gärna!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Framgångshets!
Taggar
15 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
Just därför som jag från att ha ”varit en (mikro mikro) influencer” hellre vill verka – i majoritet – genom att representera något annat/någon annan. Samtidigt delar jag gärna det (vad jag representerar ”professionellt”) i egna sociala medier – så som jag t ex har tipsat om museum det senaste halvåret. (Och säkert kommer fortsätta med när tillfälle ges) Jag får fortfarande ”bekräftelse” (bl a genom mitt ”dagjobb”) men behöver inte fundera så fasligt mycket över varför jag fortsatt är så mikro influencer ? Jag får snälla ord, men behöver inte jobba så galet mycket för att få mer.
Att jag nu är på väg att träffa fd museumkollegor, efter att jag slutat där, för en After work är den feedback jag behöver för att må bra. De vill fortfarande hänga med mig ?
Kram till dig ❤️
Tack för, som alltid, kloka ord! Kramar
Därför så bra att du kommer till min Föreställning Framgång den 25 mars 🙂 Då kommer jag reda ut begreppen. Skämt åsido, framgång är olika saker för olika människor. Och så måste det få vara – vi är alla olika. Alla jagar inte karriär och att ständigt klättra uppåt. Det jag dock vill flagga för är att jag ibland möter ett ifrågasättande av begreppet framgång när man har det lite motigt eller kanske inte upplever det som man själv definierar som framgång. Då hamnar man omedvetet i ett försvarsbeteende som har som enda syfte att ta bort olusten en sk rationalisering. Man förklarar för sig själv att det jag inte kan få ändå inte är så mycket värt och så orkar jag gå vidare. Lite ”surt sa räven” fenomen. Det är i de här lägena man verkligen måste ställa sig frågan: vad är viktigt för mig i livet? Så jag inte lurar mig själv. För en del är det rätt att sakta ned farten och omvärdera de uppsatta målen när det går dåligt, för andra är det en signal att jag faktiskt borde öka tempot och anstränga mig hårdare för det jag verkligen, verkligen vill ha. Men som sagt nyckeln är som alltid – självinsikt och att man har koll på sin egen ambitionsnivå och inte bara kopierar det som andra definierar som framgång, eller om vi vänder på det: det som andra hävdar är ett ”liv i balans”.
Du är inte bara fantastisk utan också extremt klok ? Ser väldigt mycket fram emot föreställningen!
Känner igen mig i den där framgångsångesten. Jag har känt den mest när jag pluggat, ganska mycket när jag hade en jättekrävande roll då jag och min chef var en dygnet runt-jobbande tvåmansorkester och vi levererade jämt och i alla kanaler samtidigt. Idag är jag kvar i ungefär samma yrke men jobbar på ett helt annat sätt och i en annan typ av organisation och jag har aldrig ångest över nåt jag ska göra på jobbet!
Så ja, byta jobb är bra men man måste inte helt byta yrke!
Du skulle säkert passa superbra som typ content manager på något sport- eller friluftsföretag om du tröttnar på influencerjobbet. ??
Så skönt att slippa jobbångest! För sådant tär verkligen. Och bra förslag, tror också att en sådan roll som du beskriver skulle passa mig i framtiden 🙂
Om du och jag bodde i samma stad och var mer jämngamla tror jag att vi hade kunnat bli sjukt bra kompisar, för du har typ min hjärna! Haha. Skämt åsido, men du skriver alltid så kloka saker. Själv upplever jag framgångshets genom min sambo som haft samma jobb i 7 år och inte vidareutbildat sig på universitetet. Ofta frågar folk i min närhet ”när ska han börja plugga?”. Jag har själv en 4-årig akademisk utbildning, men för mig är det så konstigt att man liksom tar för givet att ”alla” ska plugga. Jag är nämligen lärare så jag har god insyn i och förståelse för barns lärande, utmaningar och svårigheter och min sambo har inte haft det lätt i skolan, och därför har han livets uppförsbacke om han nu ska börja på universitetet. Föräldrar som inte riktigt kunnat stötta och dålig hjälp från skolan har gett honom ganska tuffa förutsättningar. För honom känns det övermäktigt att ”börja om” nu, i vuxen ålder. Samtidigt har vi precis köpt bostad och har det toppen i vår vardag. Men det är så trist att folk i min krets liksom ifrågasätter att han inte vill plugga, bara för att jag är uppvuxen i ett medelklasshem där utbildning ses som normen. Att han är en otroligt vettig person, tänker logiskt, är lugn, vältalig och charmig och dessutom gör sitt jobb otroligt bra – det känns som att det skulle vägt tyngre om han varit civilingenjör, sjukt nog… Ah, lång utsvävning, men någonting jag tänkt mycket på, det där med vad som ses som framgångsrikt och inte. Är det inte en framgång att leva ett liv man trivs bra med, där man är lycklig och harmonisk, oavsett om man jobbar som hantverkare eller ekonom? Det tror jag 🙂
Riktigt bra skrivet! Framgång ligger verkligen inte i en akademisk utbildning, bra du tog upp det!
Jobbar och jobbar. Mina arbetsgivare tycker tydligen att jag är helt toppen och jag undrar varför jag inte kan mer, är tuffare eller har ett häftigare jobb. Ingen annan som hetsar mig, bara jag… Sammtidig försöker jag följa upp tre små pojkar i skola och förskola och hålla huset i trimm. Alla verkar tycka jag är någon form av lyckad superwoman. Själv känner jag mig mest bara tom och förvirrad och som ett stort skämt.
Avundas dem som kan ”bara vara”. Som inte fått för sig massa galna saker som att både rodda tre små barn och ett chefsjobb. De som inte hela tiden måste visa att de duger. De som inte hela tiden känner att, trots allt det de gör inte kan ett skit…
Att vara lyckad….
Tänk att känna sig nöjd. Wow!!
Efter tre år av utmattning och innan dess 10 år av stress av alla dess sorter har jag börjat värdera jobbet annorlunda. För mig är framgång numera att vara lycklig och att syssla med det jag tycker om. Även om det resulterar i mindre inkomst och mindre status.
Låter mycket klokt! ❤️
Det var länge sedan jag hade jobbångest. Jag var alltid nöjd och glad på jobbet och trivdes. Sedan kom två nya kollegor in i teamet, unga killar runt 25 år, båda med bra akademisk utbildning (det har jag med men det var 20 år sedan…) och mycket motivation och drive. Detta har fått mig att känna mig otillräcklig, dålig, som om jag inte kan något…fastän jag har 20 år erfarenhet. Nu känns allt mest bara jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir 45 år i år och vet ärligt inte vad jag kan och vad jag vill. Känslan av att bli ”omkörd” av mina kollegor är inte kul men kanske är det bara min känsla. Kanske övervärderar jag jobbet, kanske låter jag det ta för mycket plats, kanske är framgången i mitt liv mina två underbara döttrar och att hjälpa och stötta dem att bli sina bästa jag. Det är många funderingar just nu … kram!
Förstår din situation! Kan relatera också. 25-åringarna är ju i en helt annan fas i livet än du och då är det omöjligt att jämföra sinsemellan… Hoppas dina funderingar leder fram till något bra ❤️
Jag får ibland sneda blickar när jag berättar att jag jobbat på samma café i åtta år. Oj, du som var så bra i skolan? Vill du inte bli något ”mer”? Som att det skulle vara ett dåligt yrke att jobba på café. Men jag trivs alldeles utmärkt, både med kollegorna och kunderna. Jag visste redan när jag utbildade mig att det vill jag aldrig jobba med och för mig är framgång att jag hittat något jag trivs med. Det är kul att gå till jobbet, jag har aldrig ångest som jag hade med det som jag är utbildad till.
Det är bra lustigt det där med folks förväntningar på en. Som om det inte räcker att göra något man både blir glad och peppad av att göra ❤️