Som jag skrev i inlägget i morse så var senaste natten tuff. Låter futtigt att gnälla över EN jobbig natt när de övriga nätterna har varit hyfsat hanterbara.

Men just att det liksom vände från himmel till helvete över en natt skrämde mig lite. Det värkte i mammahjärtat att höra min lilla älskling skrika så panikartat att han fick hicka och blev alldeles knallröd i ansiktet. Och knappt ens favoriten ”Hallonsaft” med Klasse Möllberg & Smurfarna hjälpte…då är det illa.

Vill tacka er alla fina läsare för de fina tipsen jag fick när bebis har misstänkt tandsprickning. Några av er funderade över om det kanske kunde vara något med öronen, men vi lutar fortfarande åt tänderna. Eller om det är både och? Puh, inte lätt att gissa sig fram när det handlar om de små gullegrynen…

Men hur som helst. Kände i morse att jag bara måste ge mig ut och jogga med vagnen, jaga bort tröttheten och få en kick av sol, värme och frisk luft. Fort gick det inte, tröttheten låg som en osynlig vägg framför mig, men det gjorde mig inget. Vi lufsade på och när jag stannade till vid bensinmacken på Norr Mälarstrand för att inhandla kaffe och vaniljbulle hade Adrian äntligen somnat.

Njöt av fikat i solen och livsandarna återvände. Så här kan löpning vara, tänk om någon hade sagt det till mig i början av min ”löparkarriär”! Då trodde jag att det tvunget måste gå i kräkfart för att ”räknas”. Så fel man hade! Rullade sedan vidare med en sovande bebis – vad glad jag var för hans skull att han äntligen fick sova.

När vi kom hem igen var jag så tacksam över att jag hade övervunnit tröttheten och tagit mig ut. Idag behövde både jag och Adrian det här, det är tvärsäkert. Håller nu tummarna för en något lättare natt, peppar peppar! Han har inte ätit särskilt mycket idag, men det kanske hänger ihop med tandsprickningen… Och tack igen för alla hjälpsamma kommentarer!