Lördag och dags för ännu en veckans löpare! Den här gången presenterar jag Gudrun Furumark, 42, som är gift med Curt och har tre barn. Hon bor på Södermalm i Stockholm och arbetar som psykolog på BUP.
Hur länge har du löptränat?
– I cirka 15 år.
Hur kom det sig att du började?
– Första gången jag sprang frivilligt var en försommardag på södra Öland tillsammans med min vän Malin. Hon hade bearbetat mig ett tag genom att prata om hur härligt det var att springa. På något sätt hade hon förmedlat att det kunde vara en njutning att ta i och en njutning att känna sig stark. Det lockade mig. Dessutom var hon nog den första sportmänniska jag lärde känna som hade acceptabel smak vad gällde musik och böcker. Det gjorde att jag hade viss respekt för henne trots att hon var sportmänniska. Jag hade varit sugen ett tag men rädd för att bli sedd när jag tog mina första stapplande springsteg. Många års dåliga erfarenheter från gympan av att vara långsammast och sämst spökade fortfarande. Men på Öland var det bara Malin som såg (och en kompis till som var lika ovan att springa som jag).
Ungefär hur kan en träningsvecka se ut för dig just nu?
– Ofta tänker jag att jag ska klämma in tre pass, ett 4-6 km pass i kvarteret någon kväll när det inte är min tur att lägga barnen, ett 4 km på jobbet när jag tar friskvård och så 10 km runt Söder på söndagen. Blir det så känner jag mig nöjd. Ofta går schemat inte ihop och det bli bara ett vardagspass och ett helgpass. Då försöker jag vara nöjd ändå.
Vilka är dina eventuella mål med träningen?
– Efter att mina tvillingdöttrar föddes för 8 år sedan har jag haft problem med buktande disk och en höft som inte håller sig på plats. Målet har därför först varit att kunna ha ett vanligt vardagsliv utan smärta, sedan att kunna springa och sedan att kunna springa en mil utan få ont efteråt. Det kan jag nu. Nu börjar jag fantisera om 15 km. Är mer intresserad av att kunna vara ute länge än att springa snabbare, .
Tränar du något annat än löpning, i så fall vad?
– Svårt att hinna med det tyvärr. Gör övningar hemma nästan varje dag för att stärka de djupa bukmusklerna. Om jag slarvar kan jag inte springa utan att få ont. En gång om året cirka får jag gå med svansen mellan benen till min sjukgymnast för att jag hoppat över övningarna för många gånger. Detta sammanfaller obönhörligt med att stressnivån i mitt liv varit för hög.
Vilken är din syn på kost? Hur äter du?
– Jag är glupsk! Har tidigare jobbat med barnfetmabehandling och haft förmånen att samarbeta med många duktiga dietister. Det har gjort mig mycket ointresserad av dieter, proteinpulver etcetera. Eftersom jag är frisk och en ytterst sansad motionär klarar jag mig utmärkt på att försöka äta regelbundet och någorlunda varierat.
Pryl du inte kan vara utan på löpturen?
– Jag ”nakenspringer”. Ingen mobil, ingen klocka, ingen pulsmätare, möjligen nycklar om så krävs.
Ditt bästa löparminne?
– Det finns många men jag väljer första gången jag vågade springa en tävling. Då jobbade jag som skolpsykolog och var med i Bellmanstafetten tillsammans med några lärare som jag inte kände så väl. Jag var rädd för att göra bort mig men när jag sprungit min sträcka var jag lite snabbare än gympaläraren som också var med. Jag blev barnsligt stolt över mig själv.
Till sist: DITT bästa tips till andra som är sugna på att börja springa men inte får tummen ur och hittar motivationen?
– Börja spring på södra Öland före turistsäsongen. Det är platt och ingen ser dig.
(Bilden ovan är tagen av Gudruns son när hon var på väg för att lämna på fritids i springkläder.)