M

Hjälp! Kommer jag alltid gå runt och oroa mig?

av | feb 8, 2016 | Livet | 16 Kommentarer

a2

Lilla A, tänk så mycket man går omkring och oroar sig för honom. Här på vinterpromenad med sin pappa tidigare i år. Foto: Petra Månström.

När Adrian föddes så hände något med mig. Jag gick från en person som inte var överdrivet blödig till en hönsmamma med känslorna utanpå kroppen.

Nu har det lugnat ner sig en aning och jag är inte längre livrädd för att gå ut med Adrian i vagnen, till exempel. Men fortfarande finns den där gnagande känslan av oro i maggropen. Oron för att det ska hända något med min son, rädsla för allt ont som finns i världen och som man hör om på tv. Det är nästan så att jag har svårt för att vara borta hemifrån längre än någon timme åt gången, just för att jag vill hem och försäkra mig om att han mår bra – även om jag ju vet att han är med sin pappa och att han har det bra.

Fler som känner igen sig? Lägger sig hönsigheten ytterligare efter en tid eller är den här för att stanna..?

Taggar

16 Kommentarer

  1. Lisa

    En vän till mig sa: Att skaffa barn är som att skaffa sig livslång ångest.
    Och så är det. Den värsta hönsigheten lägger sig, men jo, du kommer alltid oroa dig

    Svara
  2. Amanda

    Livstids ångest ja, så fort navelsträngen klipps är det tyvärr som att ha en kopia av ens eget hjärta utanför kroppen för alltid. Sedan lyckas man sämre eller bättre i perioder att hantera ångesten men den är där för att stanna.

    Svara
  3. Anna-Lena

    Mitt barn är 25 år. Oron går aldrig över, den är livslång. Det är bara att lära sig att leva med det.

    Svara
  4. Maria

    Ja, du kommer alltid oroa dig. Oron byter skepnad under årens lopp, men den finns alltid där. I början är det kanske mer ren överlevnad man oroar sig för, sedan blir det oschyssta vänner, olyckor, skolvägar och hur ska hen klara sig där ute på egen hand? Det ingår i föräldrapaketet.

    Svara
  5. Helena Sjöberg

    Japp, oron kvarstår; har 4 barn mellan 14-20 år. 20-åringen befinner sig i Österrike och skickar ”häftiga” bilder när han åker off-pist. 19-åringen kör är mycket bil och jag förmanar att de ska vara försiktiga ….Men jag kan inte bestämma och förbjuda längre. Det är väl så det ska vara ..

    Svara
  6. Annika

    Jag var inte så orolig när hon var bebis, men sen var hon med om en olycka vid 5 års ålder (klämde tummen så illa att den bröts, en sena slets av och det blev operation och en för alltid sned tumme) och efter det är jag lite mer hysterisk får jag erkänna.

    Svara
  7. Kjell.Nilsson

    De som ej har barn talar ofta om”curlingföräldrar” vilket är lite lustigt få vet vad curling är ! Våra är 18 o 21 år visst har man curlat o de är lite bortskämda men jag är nöjd.
    Du växer upp i ett tuffare samhälle svårt få fast jobb bostad så jag kan bjuda på lite
    curling.Man kan ej ha 100 % koll på barnen taggar ner med åren..lite orolig är normalt.
    Man kan undra varför de ska äger mobil de svarar sällan,möjligen skickar sms.hi hi hi

    Svara
  8. Mini

    Känner tyvärr igen mig fullt ut, vissa dagar är väldigt tuffa som när man läser om terrorhot mot staden där jag bor, mord och elände och helst av allt vill jag då bara ta min lilla familj och bosätta oss på e öde ö i Västindien eller något. Men, det går ju inte så vi får leva med ångest men hela tiden göra vårt bästa tänker jag. Jag kan inte skydda henne mot allt men jag kan iaf ge gränslöst med kärlek och uppfostra till en vettig, empatisk och fin människa. Pust. 🙂

    Svara
    • Petra Månström

      Exakt! Pust! 🙂

      Svara
  9. Chatrine

    Jag har en kille med en bokstavsdiagnos som jag ägnade en himla massa år åt att vara jätteorolig för. Jag har alltid varit helt säker på att han ska göra illa sig eller ”hamna i dåligt sällskap”. Tänkte ofta att det var så skönt att jag hade en unge till som var helt tvärtom – lugn, frisk, klok och en helskön typ. Henne behövde jag aldrig oroa mig för.
    När hon var 21 år gammal gick hon över gården på sin arbetsplats och vips var hon borta. En lastbilschaufför missade att min lillfis kom och gick där. Hon som jag aldrig nånsin oroat mig över var död.
    Den där vilda killen då – han som jag oroat mig för hela hans uppväxt. Han är idag en varm, lugn och trygg man som mår gott och lever ett fint liv 🙂
    Det jag egentligen vill komma till är att oroa er lagom. Njut av varendaste minut ni har och låt aldrig oron hindra er från att göra något. För rent krasst – hur ofta har något av det ni oroat er för nånsin hänt?

    Svara
  10. Cecilia

    Jo så är det för mig också, har blivit väldigt blödig och orolig för alla barn, inte bara mitt eget.

    Svara
  11. Annika

    Åh vad jag känner igen mig. Min dotter är snart två år, än har oron inte gått över. Det bara knyter sig i magen när jag tänker på allt som kan hända. Allt som händer andra barn, som inte har det lika bra som mitt…. Jag var ganska blödig innan men efter jag fick barn har det blivit tusen gånger värre.

    Svara
  12. Anna

    Phu… Jag kan bara tänka mig den oro som väntar framöver. Jag är ju redan nu så himla orolig när jag är gravid. Gjort nåt fel, ätit något från förbjudna listan osv. Det är en utmaning att försöka hålla sig lugn. Vad du orolig också som gravid? Fick du många pekpinnar kring mat osv? Det skulle verkligen vara intressant med ett inlägg också på detta tema. Tack 🙂

    Svara
    • Petra Månström

      Hej Anna! Det lustiga är att jag oroade mig mycket mindre som gravid än nu 🙂 Ska absolut skriva ett inlägg om detta framöver!

      Svara
  13. Kristina

    Ja, skriv gärna om detta! Har under graviditeten gått från att vara en väldigt lugn själ till att ständigt gå med hjärtat i halsgropen. Det är den största psykiska påfrestningen jag varit med om i hela mitt liv. Tror hela tiden att lillan där inne plötsligt ska somna in utan förvarning. Det hela började med att folk (kollegor och bekanta) i början av graviditeten skulle prata om hur vanligt det är med missfall, något jag knappt ägnat en tanke åt tidigare. Senare i graviditeten började folk istället dela med sig av berättelser om både sig själva och anhöriga, om plötslig spädbarnsdöd en vecka innan förlossning/under förlossning. Dessa historier har förstört så mycket att min graviditet knappast varit njutbar mer än korta stunder. Förstår inte människors facination för dessa tragiska händelser. Skulle själv aldrig drömma om att berätta vidare dessa historier för en gravid vän eller bekant. Går nu in i vecka 40 och längtar bara tills lillan är ute hos oss och jag kan hålla koll på hennes välmående på ett mer konkret sätt.

    Svara
    • Petra Månström

      Håller helt med dig! Förstår inte alls vad de där historierna ska syfta till. Onödigt att dela sådant till en gravid kvinna, tycker jag.

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen