Ska man eller ska man inte? Experterna är oense. De flesta barnmorskor är tveksamma och förespråkar promenader, för att vara på den säkra sidan. Så, vad är det egentligen som gäller när det handlar om löpning under graviditeten? Är man van att löpträna kan det ju kännas väl drastiskt att plötsligt lägga ner sin favoritsport under typ ett år framåt bara för att man råkar ha en bebis i magen.
Tänkte först beskriva hur min egen löpning har förflutit så här långt under graviditeten, sedan ska jag förse er med lite länkar till uppdaterade expertråd i det här ämnet. Helgen innan jag fick det positiva graviditetsbeskedet hade jag sprungit halvmaran i Prag. Visst, det gick trögt eftersom jag på grund av hälsporretrassel inte sprungit särskilt mycket månaderna inför loppet. I början av december 2014 lade jag mer eller mindre löpningen på is och ägnade mig åt alternativ träning istället, mest spinning, samt rehabövningar för foten.
LÄS OCKSÅ: Nike Women’s 10 K – party i neon
Men med nya, superdämpade skor fungerade det ändå att springa halvmaran och flåsmässigt var det inga problem att genomföra. Kände heller inget obehag i kroppen, förutom att det stramade lite under foten efter loppet. Några veckor senare flög jag till Dominikanska republiken och sprang Punta Cana Half Marathon. Då visste jag ju om att jag var gravid och ”safe:ade” säkert lite, tog inte i maximalt. Hettan, fukten och saltet i luften gjorde ändå att jag blev rejält trött. Men tänkte samtidigt att det nog inte var någon fara, jag hade ju sprungit bra mycket längre pass än så inför mina två ultralopp i fjol.

En tid efter Punta Cana-loppet flöt löpningen på hyfsat, det var aldrig tal om några intervaller men ett och annat distanspass fick jag till. I slutet av april och början av maj började dock kissnödigheten smyga sig på. Kunde knappt springa tre kilometer innan blåsan gjorde sig påmind. Tappade därför sakta men säkert motivationen att springa. Det var roligare att ägna sig åt aktiviteter där man inte behövde känna sig kissnödig hela tiden. Så löpningen fick stå tillbaka för spinning och styrketräning.
I samma veva började även ryggen krångla och även om jag fick till sporadiska löppass så fanns det aldrig någon kontinuitet. Istället var det spinning och styrketräning jag höll igång med huvudsakligen. Milloppet Nike Women’s 10 K i slutet av juni ville jag verkligen springa, det blev sammanlagt tre toabesök under loppet men var stolt över att ha tagit mig i mål. Men harmonin och de lätta fötterna som jag då och då upplevde under löpningen som icke-gravid var som bortblåsta.
LÄS OCKSÅ: Träningsångesten stör mig
Nu känner jag mig nöjd med att köra spinning och cykel som huvudsaklig konditionsträning. Funktionell styrketräning ägnar jag mig också åt regelbundet, framför allt för att ta hand om min onda rygg. Det blir mest gruppass på Friskis & Svettis, som cirkelfys och skivstång, där jag tar i så mycket jag förmår. Inga specialpass för gravida än, tycker att de vanliga passen (med vissa modifieringar) fungerar utmärkt. Som icke-gravid kunde jag ibland fnysa åt pass som cirkelfys och skivstång, att de liksom inte gav ”riktig” styrketräning. Men efter att ha kört de här passen regelbundet i tre-fyra månader känner jag att wow, de ger verkligen effekt. Rekommenderas!
Till sist, några länkar till en blogg som alla gravida och träningsintresserade borde läsa. Det är naprapaten och personliga tränaren Katarina Woxnerud som nyligen har bloggat om just löpning och graviditet:
Springa under graviditeten
Hur långa är egentligen långpass?
Nästa vecka kommer också ett rykande färskt avsnitt av min podcast Maratonpodden, då jag pratar graviditet och träning med Katarina samt Maria Rydqvist, elitåkare i svenska längdskidlandslaget och tvåbarnsmamma. Don’t miss!