Minns hur det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen när jag förtvivlat försökte göra en armhävning. Gick ner på knä men orkade ändå inte. Armarna var helt kraftlösa, kroppen hade noll energi.
Minns det där som om det var igår, men det är faktiskt över 20 år sedan. Jag gick på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, och försökte förtvivlat passa in i klassen. Vi var nästan bara tjejer och alla pluggade frenetiskt. Alla ville alltid ha alla rätt på alla prov och alla var dessutom smala och snygga. Tyckte åtminstone jag. Mitt sätt att hantera all den där pressen var att sluta äta. Jag åt knappt någon frukost, käkade fil till lunch och petade i middagen. Gick ofta och lade mig tidigt för att bli av med hungerkänslorna och jag hade bara ett mål framför ögonen: att bli så smal att jag kom i de där supersmala jeansen som några tjejer i klassen hade.
Men allt det där bantandet gjorde mig inte bara yr och trött, dessutom kände jag mig svag. Och det ville jag ju inte vara! Jag ville ju känna mig stark och frisk. Så jag sökte mig till det nyöppnade, flashiga gymmet mitt i stan och provtränade. Fick syn på en galet snygg instruktör och slog till på ett gymkort. Bokade också raskt in mig på en av hans klasser, ett riktigt tufft fyspass som var en kombination av styrke- och konditionsträning. Men redan några minuter in i passet måste han nog ha sett hur det stod till med mig. Jag orkade ju absolut ingenting, utan svävade mest runt som en förvirrad dammtuss.
– Tjejen, äter du något överhuvudtaget? Du kommer aldrig orka med det här passet om du inte äter. Jag ser ju att du inte orkar med det här, så det bästa du kan göra nu är att avbryta och åka hem och äta.
Instruktörens ord ekade i mina öron. Minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade aerobicssalen och hasade mot omklädningsrummet. Skämdes för att jag inte orkade, för att jag hade gjort bort mig inför den där snygga instruktören och för att jag gjorde så här mot min kropp. Jag hade bantat så hårt att jag förlorat min mens och tyckte på riktigt att det bara var skönt (!) Jag tänkte inte på vilka följderna hade kunnat bli. Benskörhet, stressfrakturer och annat elände senare i livet… Mens är för fasen naturligt, mens är viktigt! Jag vill ha tillbaka min mens, minns jag att jag tänkte. Och så ville jag orka med det där tuffa passet. Målbilden var att jag skulle känna mig superstark och orka varenda övning utan att krokna.
Hur det gick? Jo, instruktörens ord blev vändpunkten. Jag gick faktiskt hem och åt en riktig middag. Och sedan dess har jag ätit: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag bar upp vågen på vinden och lovade mig själv att aldrig mer hålla på och väga mig. Det var slut med det där. Nu skulle mitt friska, starka liv börja. Visst har jag haft bakslag och visst ekar den där destruktiva rösten inom mig ibland. Men det bästa är att jag nu vet hur jag ska agera på den där rösten. Jag konstaterar att den är där, jag skäms inte för den – utan visualiserar bara hur jag knövlar ihop den likt ett papper och slänger i papperskorgen.
Mensen kom tillbaka och några månader senare gjorde jag en massa armhävningar på det där passet. På tårna. Och fick en tröja med gymmets logga av den där snygga instruktören. Den tröjan har jag kvar än idag.
Fler här som har erfarenhet av ätstörningar? Dela gärna dina tankar, om du vill. Kram!
Foto bilden ovan: Luca Mara
Grymt att vända det 🙂
Och bra jobbat av instruktören att se hur du mådde och faktiskt tala om för dig, det kan ju vara det vi behöver. Han hade ju lika gärna kunna valt att blunda för det och låta dig fortsätta…
Ojdå, det verkar ha satt djupa spår, men skönt att du fick en sundare inställning till mat och ätande. Minns själva att jag var i en lite liknande situation själv på gymnasiet – ja det kan hända killar/unga män med – men kom ifrån det över en sommar. Kan ha berott på sommarjobb, att jag drog ned på löpningen (samt fokuserade på att och inte alltid måste vara perfekt i skolan). Ok, vikten gick upp o kanske betygen något ned, men blev nog sundare på kuppen… Tror inte det satte så djupa spår, men viss minns man som sagt en del…
Så viktigt att tänka på att det inte bara är kvinnor som drabbas av ätstörningar. Tack för att du delar med dig!
Jag har fortfarande ätstörningar fast jag snart fyller 53. Det går aldrig riktigt över, jag njuter aldrig av mat annat än om det är väldigt kalorisnålt och nyttigt. Sen har jag perioder när jag äter det jag är sugen på, oftast mindre nyttigt och för mycket. Så är det nu pga antidepressiv medicin, mest sugen på sött. Tror att jag är lyckligast pinnsmal men det kanske är en illusion.
Det tog mig 7 år att bli av med mina ätstörningar. Började tokbanta under mitt sista halvår som utbytesstudent. Hade gått upp nästan 8kg och ville bli av med dem. Det blev jag men eftersom jag fortfarande kände mig tjock så fortsatte jag och blev av med 7kg till. Vilket ju var för mycket – min mens försvann också. När jag kom hem till Sverige fick jag så mycket beröm för hur snygg jag var men ingen förstod mitt kaos på insidan eller såg hur dålig min självkänsla var. Sen slog pendeln tillbaka och anorexin gick över till bulimi. Jag spydde inte utan åt bara massor vilket gjorde att jag ökade i vikt. Blev skitglad när mensen kom igen! Men sen fortsatte min viktökning o jag började må skit av det istället. Min vändpunkt o tillfriskning var att jag till slut förstod att jag duger som jag är och inte är beroende av vad andra anser. Tyvärr är min ämnesomsättning påverkad efter denna sjukdomstid men nu tränar jag o mår bra! Och nu är jag snart licensierad PT och kan hjälpa andra att må bra och hitta balansen i livet!
Tack för att du delar med dig. Det behövs definitivt fler människor i träningsbranschen med dina erfarenheter. Stor kram!
2018. 43 år gammal. I år vände mina ätstörningar, på riktigt!
Efter att ha haft ett komplicerat förhållande till mat, kropp och träning i drygt 20 år, hittade jag helt plötsligt den omtalade balansen – på alla plan. Anledningen till att min vikt helt plötsligt är stabil, att jag springer snabbare än tidigare, mår bättre överlag, känner mindre stress och njuter mer av livet, stavas löpning och styrketräning. Min kropp gillar att utmana sig fysiskt och det gör även min hjärna. Så i takt med en starkare kropp, har hjärnspökena börjat flytta ut i periferin. De är inte helt borta än, men de upptar betydligt mindre energi av min tid.
Nu har jag anmält mig till mitt livs första mara, efter att ha persat på halvmaran i år. Livet är fullt av möjligheter och det är bara jag själv som väljer hur mitt liv ska se ut utifrån de förutsättningar jag har!
Så häftig resa du har gjort! Och så sant att först när man hittat balansen kommer resultaten – om man vill! Kramar
Så skönt att du kunde ta till dig hans ord på rätt sätt och inte som något som gav mer ångest. Fick du någonsin berätta för instruktören vilken skillnad han gjorde?
Gjorde aldrig det…men tror han förstod när han såg min utveckling på passet ❤️
Så bra Petra att du skriver om detta. ? Jag har aldrig själv aldrig haft en ätstörning (dock var jag extremt smal under min uppväxt och fick hela tiden höra kommentarer om detta – både av jämnåriga och av vuxenvärlden – vilket ledde till att jag inte tyckte om mig själv och min kropp under min uppväxt. Tack och lov satte detta sig inte på vikten men jag utvecklade ett rejält kontroll behov som jag idag kämpar för att inte föra över för mycket på dottern). Jag har dock jobbat nära elever med denna problematik. Ofta handlar det ju inte om maten utan om kontroll av någon situation. Så svårt detta är att bryta. Så viktigt att våga vara där. Att inte titta bort. Att finnas där ?