Isabella Rosén från Varberg sprang för första gången i november 2016. Det blev hennes räddning. Hon hade precis varit på behandling för en ätstörning och nu när den inte längre fanns i hennes liv behövde hon hitta något annat att fylla tomrummet med. Det blev löpningen.

När började du springa och hur kom det sig att du började?

– Jag började springa i november 2016. Den runda jag gav mig ut på då var annorlunda än de plågsamma kilometer jag lufsat mig igenom några år tidigare. Då hatade jag det, nu fastnade jag direkt. Jag hade varit sjuk i anorexia i ett par år och hade precis genomgått en behandling för det. En ätstörning tar upp mycket tid och nu när den inte skulle finnas där längre behövde jag något att fylla tomrummet med och löpningen var precis rätt för mig. Många var oroliga i början men jag gjorde löpningen till ett sätt att ta tillvara på allt jag lärt mig om hälsa, mat, träning och balansen där emellan.

Varför springer du? Vilka är dina drivkrafter?

– Jag springer för att känna frihet. När jag springer är jag enbart där – i löparspåret. Det blir min paus. I mitt huvud är jag ofta i framtiden och oroar mig eller fastnar i det som varit. Jag har svårt att vara i nuet men när jag springer så upplever jag frihet ifrån det och det hjälper mig att samla energi till annat och ökar mitt psykiska välmående. Sedan finns det en liten tävlingsmänniska i mig också även om den inte är stor, jag vill ju bli bättre och se resultat och det är väl det som får mig att ta mig igenom intervallpassen, haha. De är ju inte direkt några favoriter!

Kan du beskriva hur en träningsvecka ser ut för dig?

– Jag springer tre gånger i veckan. Ett pass med kortare intervaller, ett pass med långa intervaller och sedan ett distanspass (mellan 15-20km blir det oftast då). Därtill försöker jag få till två styrkepass på gymmet men det händer att det bara blir ett. Ibland hoppar jag även över de långa intervallerna och ger mig ut på en mysrunda med mannen!

Hur viktigt är det för dig att ha mål med träningen?

– Jag vill gärna ha några lopp inplanerade men det är då utan några måsten och krav. Jag vill inte springa ”prestationsinriktat”, det passar inte mig alls. Jag vill ju bara springa, inte tänka! Det var ju det som var hela poängen från början.

Har du några mål du vill berätta om?

– Jag är anmäld till Köpenhamn halvmara i september och ser mycket fram emot det. Funderar på Tjurruset och Midnattsloppet också men det är inte helt bestämt än. Vi får se om det blir något mer.

Vem eller vilka springer du helst med?

– Jag springer helst själv men springer ibland med min man också. Men då bara ”mys-springer” vi, vilket innebär att vi joggar lugnt runt för att det är något mysigt och trevligt att göra tillsammans. Intervallpass och ”riktig” löpträning gör vi på varsitt håll då vi inte håller samma nivå.

Har du haft några motivationsdippar och hur har du hanterat dem?

–Ja, absolut. Speciellt när det är kallt och ruggigt. Men jag är faktiskt väldigt bestämd och disciplinerad, har jag bestämt så är det så det är. När jag inte är på humör så påminner jag mig om att jag aldrig blivit tröttare av eller ångrat ett löppass. Funkar inte det så ser jag det som ett jobb, skulle jag sjukskriva mig på jobbet för att jag ”inte känner för det”? Nej, aldrig! Då ska jag inte fejksjukskriva mig från löpningen heller, haha.

Tre löparprylar du inte kan vara utan?

– Ett par bra skor såklart. Det är nog det enda jag behöver egentligen. Men för andras trevnad får jag väl ha kläder och keps också.

Några peppande ord du skulle vilja ge läsarna, något som har funkat för dig när det tagit emot i löpningen?

– Bara kör! Det är ju roligt! Tappa inte bort dig i tider, splits och så vidare. Glöm aldrig bort varför du började springa och återkom hela tiden till det. Det är så lätt att bli påverkad av andra, sociala medier och vissa träningsprofiler men kom ihåg att du springer för din skull och på din egen nivå och att du aldrig är sämre än någon annan! Med andra ord, jämför dig inte med någon! Heja heja!

Här kan du följa Isabella på Instagram.