TIO ÅR!!! Helt galet att det har gått tio år sedan jag satt på det där redaktionsmötet på Svenska Dagbladet och hörde mig själv anta utmaningen att springa Stockholm Marathon 2010 och blogga om min väg dit.
Löpning var verkligen min hatsport nummer ett under skolåren. Man fick ju stumma ben och blodsmak i munnen nästan direkt, hur kan någon på riktigt gilla att utsätta sig för det här? Nä, löpning sög verkligen – tyckte jag då. Men samtidigt var det ändå något som fascinerade mig. De som lyckats göra löpningen till en livsstil verkade ju ha så roligt.
Så här såg mitt allra första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se ut, året var 2009.
Så kanske var det ändå någonstans meningen att ingen annan nappade när chefen nämnde att vi behövde en frivillig som kunde tänka sig att blogga om sin väg mot Stockholm Marathon, som Svenska Dagbladet var mediapartner till. Alla tittade intensivt ner i sina papper, men jag tog chansen. Så här såg första inlägget ut:
Löpning har alltid fascinerat mig. De som blir riktigt bitna talar i lyriska termer om sin träning och hur de då och då uppnår det magiska ”runner’s high”. Och de ger sig ut i ur och skur, i dagsljus som mörker oavsett årstid.
Jag har alltid velat bli en löpare, men det har varit så motigt att komma igång att jag gett upp efter ett par pass. Dessutom minns jag fortfarande hur jag på skolgympan i högstadiet plågade mig runt den förhatliga, två kilometer långa ”Barkbanan” med blodsmak i munnen.
Tränat har jag dock gjort i nästan hela mitt liv – Friskis & Svettis-jympa, styrketräning, paddling, klättring, telemarksåkning, cykling och simning är några av sporterna jag utövat regelbundet. Men löpningen har alltid funnits där som en plump i protokollet och det har irriterat mig. Jag borde helt enkelt ge den en sista chans.
Så vad göra? Hur ska jag kunna motivera mig att underkasta mig så pass mycket löpträning att jag etablerar en vana? Jo, skaffa sig ett mål som vid första anblick verkar omöjligt, men som kanske, kanske ändå kommer gå vägen om jag bara satsar: jag anmäler mig till Stockholm Marathon 2010 och bloggar om min satsning. En lagom morot och piska för att anti-löparen Petra äntligen ska få tummen ur och bli en äkta löpare.
Delmål och formkoll blir halvmaran i min andra hemstad Prag den 27 mars 2010. På den resan har jag med mig mina grymt vältränade vänner Milla och Helena, något som känns jättekul. Jobbiga saker blir alltid roligare med rätt sällskap…
Här på min Maratonblogg kommer jag att skriva om alla mina träningspass, hur jag äter och ge tips på utrustning och prylar som gör löpträningen både roligare och mer framgångsrik. Häng med – nu kör vi!
Och här är jag nu, tio år senare och med löpningen som heltidsjobb. Två poddar om löpning, löparresor och event med Malin Ewerlöf, jag har gjort webb-tv med Anders Szalkai, sprungit både maror, halvmaror, ultra, Lidingöloppet, gjort En svensk klassiker och en massa annat.
Och jag har inga planer på att sluta – tvärtom! Älskar mitt jobb och älskar utbytet jag får med er som läser, lyssnar och följer. Ni är bäst! Nu kör vi på i minst tio år till! Eller vad säger ni?
Foto bilderna ovan: Peter Knutson och Lars Pehrson
Grattis! Hoppas verkligen det blir 10 år till. Har följt dig från början 🙂
Grattis till tio år!! Kram
Kul! Och häftigt att det blev ditt jobb på kuppen. Grattis!
Bra att du tänker fortsätta, för jag bestämde mig nyligen för att klara av att springa en mil till våren. Och då behöver jag läsa din pepp.
Grattis i efterskott på tio-årsdagen! Jag kommer ihåg ditt allra första blogginlägg på marathonbloggen. Tio år sedan alltså, helt galet vad fort tiden gått. Det är länge som jag följt dig nu….
Så roligt att du har hängt med sedan starten! Kram!