Energin och gnistan kom tillbaka efter gastric bypass-operationen, men så hände något som gjorde att Angelica Öijerstedt svävade mellan liv och död. Där och då bestämde hon sig: hon skulle aldrig frivilligt bli så där svag igen. Här är hennes egen berättelse.
Mitt namn är Angelica (Öijerstedt var efternamnet men de flesta tittar nästan i kors när de får höra det och än mindre ska bokstavera det så för det mesta utelämnar jag det). Jag är i dagsläget 32 vårar fyllda och är väl egentligen en av dem som blev frälst på löpningen sent, så sent som för ett och ett halvt år sedan.
Det hela började med att jag återfick mycket gnista och energi efter en gastric bypass som jag gjorde för fem år sedan. Jag började promenera i allt större utsträckning men den ordentliga skjutsen till att faktiskt börja springa fick jag först efter natten till 1 november 2015. Visst låter det dramatiskt? Haha, ja – det var väl inget poetiskt vackert ögonblick som fick mig att upptäcka löpning utan snarare det faktum att den natten höll jag på att stryka med fullkomligt. Aneurysm på mjältartären, som det så vackert heter. I praktiken innebar det 11 liter blod, tre kirurger och en månad av rena buksmärtor och obehag.


Efter den händelsen beslutade jag mig för att jag ska aldrig vara så svag frivilligt igen. Det började strax innan jul det året med att jag helt enkelt satte som mål att springa två gånger i veckan, oavsett hur långt eller kort det än blev. Sträckorna och tiden blev ganska snabbt längre och längre plus att jag återupptäckte mitt sug efter rörelse. En av mina fyrbenta (golden retrievern Fire) blev snart min bästa löparkompis och helt plötsligt hade jag satt som mål att springa Tjejmilen 2016.
Jag träffade även min sambo i samma veva och utan att egentligen veta hur det gick till var även han involverad i min träning i form av min PT (han är hockeytränare till vardags). Utan att jag egentligen visste vad som hände så har hela min identitet på något sätt utvecklats till att bli tränande. Jag tränar idag löpning, intervaller och styrka mellan 6-7 gånger i veckan och har sedan den där hösten 2015 sprungit tjejmilen, Tough Viking och är snart på väg mot min andra Tjejmil och till våren Göteborgsvarvet.

Sambon har alltid sagt att han tränar mig som sina hockeyspelare (kanske därför jag blivit så bredaxlad, haha) och det har bara skapat sug efter mer utmaning, både att träna till vardags men även att få chansen att testa saker som ett halvmaraton, ett maraton, triathlon och ytterligare hinderlopp. Suget efter rörelse blir bara större och större och det är så jäkla kul att se vad den egna kroppen klarar av egentligen!
Hälsningar Angelica