Nu är det dags för ännu en ”Veckans löpare”, den här gången möter du Josefine Stener. Hon älskar friheten med löpning och tränar på känsla, utan att följa något program.
När började du springa?
– Jag har alltid varit aktiv och haft ”spring i benen” sedan jag var liten. När jag var yngre gick jag på olika idrottsaktiviteter så som tennis, badminton, fotboll och friidrott. När jag slutade med dessa i samband med att jag började på gymnasiet så blev ett gymkort och därefter även löpning min nyckel till träning. Så någonstans har jag nog alltid haft idrott inom mig även om det varit på en nivå där det handlar om att ha kul snarare än prestation, precis som det ska vara i den åldern. När jag väl började springa joggade jag till ett elljusspår som var knappt 1.8 kilometer långt och körde 1 varv, ibland till och med 2 varv, och vände sedan hemåt igen. Dessa pass var kanske inte så långa jämfört med hur jag springer nu men där och då var det fullt tillräckligt. Några år tidigare hade detta elljusspår varit förknippat med prestationskrav då vi på idrottslektionerna i högstadiet skulle springa detta spår på tidtagning under utvalda idrottslektioner. Jag minns hur det kändes och att löpningen där och då inte var kul, eftersom fokuset låg på tid och prestation. Idag är jag glad över att jag tagit mig förbi det och på riktigt tycker jag löpning är roligt och en del av mitt liv. Så för att summera så började jag springa för ett par år sedan. Men mitt första lopp sprang jag när jag var 12 år gammal och det var ”Lilla Tjejmilen”.

Varför springer du? Vilka är dina drivkrafter?
– Jag älskar löpning. Jag springer för att jag mår bra av det och gillar känslan löpning ger mig. Dessutom är löpning relativt enkelt då du bara behöver ett par löparskor och kan träna direkt utanför dörren istället för att gå till ett gym. Jag sa faktiskt upp mitt gymkort för ett par månader sedan eftersom startsträckan för att ta mig till gymmet för att träna är för stor i nuläget när möjligheten att träna utomhus under sommarhalvåret är så enkel. Löpningen är också ett sätt för mig att koppla av, hantera stress och kunna släppa lös tankar och känslor. Jag kan med handen på hjärtat säga att löpningen gör mig gladare. Löpningen är ett bra sätt att komma ut i naturen och uppleva fina miljöer också. De hälsoeffekter som löpningen ger är också fantastiska och något som jag tror ger bra förutsättningar för att leva ett långt och friskt liv. Jag har i år förstått varför så många springer lopp också, så numera är det även en drivkraft att träna löpning för att kunna delta i lopp. Sedan älskar jag att passa på att springa när jag reser för att det gör att man får se nya miljöer och omgivningar. Bara för att jag har semester så vilar inte löpningen, den är alltid med mig i någon form.
Kan du beskriva hur en träningsvecka ser ut för dig?
– Jag har ingen typisk träningsvecka om jag ska vara helt ärlig. Vad och hur jag tränar beror helt på vad jag känner för, hur jag mår och hur mitt vardagsschema ser ut under veckan. Jag följer inget träningsschema eller liknande, det passar mig inte alls utan jag behöver friheten i min träning. Jag tränar ungefär 3-4 pass i veckan, ibland mer och ibland mindre. Att jag inte följer någon spikat träningsschema betyder inte att jag tränar planlöst, för jag har en grundtanke om vilka typer av träningspass och hur jag bör träna men sen anpassar jag det till dagsformen och det funkar bra för mig. Inför lopp ökar dock min träning och jag har en plan vilka typer av pass jag ska göra under veckan där dagsformen får styra hur jag delar upp dem.

Hur viktigt är det för dig att ha mål med träningen?
– Intressant fråga som jag har reflekterat mycket över den senaste tiden. Jag har under flera år sprungit, utan att springa lopp, vilket jag vet att många andra gör för att motivera sig och har lopp som mål i träningen. Motivationen har varit allt det positiva löpningen ger mig. Jag säger ibland att jag kört ”mellanmjölksträning” då jag sprungit ungefär samma rundor och samma tempo återkommande. Det ger ingen större utveckling åt något håll att träna så tillslut. Men i vintras tänkte jag om och kände att jag kanske ändå borde anmäla mig till ett lopp, och då få ett tydligare mål med min löpning. Löpningen var ju redan en del av min vardag så jag kände att steget inte var så stort. Den största utmaningen var att sätta ett rimligt mål och inte sätta för höga krav på mig själv, vilket man lätt gör om man har höga prestationskrav på sig själv. Målet gjorde att jag hade en större plan och ett syfte med varje träningspass vilket gjorde träningen mer varierad och utmanande. Resultatet av att träna inför och springa lopp var lyckat för min del då motivationen och drivkraften i träningen blev tydlig och jag tyckte löpningen blev ännu roligare. Dessutom är det enklare att motivera sig att springa dom där kalla löprundorna i minusgrader och snö om man har mål i sikte. Jag hade inte så mycket förväntningar eller prestationskrav eftersom jag inte hade sprungit så mycket lopp tidigare. Det gjorde att både Tolvanloppet och därefter Stockholm Marathon var en rolig och härlig upplevelse med löparglädje, härlig stämning och publik där jag presterade bättre än vad jag vågat hoppats utifrån mig själv och min egen potential. Problemet för min egen del var och är fortsättningen, för hur ska jag kunna känna glädjen och glömma fokuset på prestation och tiden i kommande lopp efter dessa? Hur ska jag tänka kring mål? För tiden finns ju där i bakhuvudet oavsett och den borde inte spela någon roll. Det kan vara en motivationshöjare för att utvecklas att förbättra tiden på en distans men det får inte bli en måttstock och det enda sättet att utvärdera löpningen. Som många andra märkte jag att efter lopp så får man automatiskt direkt frågan: ”vad sprang du på för tid?” av människor i sin omgivning. För mig var vägen mot loppet och att mig runt och i mål det viktiga. Summan av allt är alltså mål motiverar mig och skapar struktur i min träning. Nackdelen med löparmål är att tiden lätt tar lite fokus från resten.

Har du några mål du vill berätta om?
– Jag kan berätta om mål jag hade och kommande mål. I början av det här året satte jag som mål att utmana mig själv mot längre distanser inom löpningen. Då kom Stockholm Marathon upp i tankarna men jag visste ju inte alls hur och om jag skulle så klara av så långa distanser när jag innan inte sprungit så långt tidigare. Jag valde då att satsa mot Stockholm Halvmaraton nu till hösten och marathon kommande år. Men rastlös som jag är skickade jag in ändå in en anmälan till Stockholm Marathon i år och körde ett eget träningsupplägg under knappt två månader med fokus på marathon. Målet och drömmen att springa i mål på Stadion blev drivkraften i träningen och motivationen. Under träningen inför maraton blev löpningen betydligt mer målinriktad än innan och den 2 juni sprang jag i mål på mitt första maraton. Den känslan är något jag aldrig kommer glömma och det är en prestation jag alltid kommer vara stolt över. Så ja, lopp är en bra väg för att motivera träningen men egentligen är mitt största mål med löpningen att jag ska fortsätta träna på ett sätt där jag tycker det är kul på ett hållbart sätt både fysiskt och psykiskt så att jag kan hålla på med löpningen som motionsform resten av mitt liv. Men ska vi fortsätta prata mål som i lopp så är jag anmäld till Stockholm halvmaraton i höst och Stockholm Marathon nästa år. Samtidigt känner jag en slags press och prestationskrav kring det här med lopp så just nu så jag är liten sugen att testa något trail- eller upplevelselopp där fokuset ligger mer på upplevelse än tid. Dessutom har jag som mål att börja träna mer styrka och rörlighetsträning.
Vem eller vilka springer du helst med? Springer du helst på egen hand så går det förstås att svara det 🙂
– Jag springer oftast själv för att det är enklast då att få in träningen i min vardag. Jag tycker det är ett skönt sätt att koppla av, rensa huvudet och reflektera. Men jag tycker det är väldigt kul att springa med andra så när tillfälle finns gör jag gärna det. Jag har två nära vänner som jag gärna springer med när det passar. Det är ett perfekt sätt att kombinera träning och samtidigt hinna prata och umgås. Och så har jag en kollega som springer och inspirerar mycket som dessutom leder en löpargrupp med intervaller där jag hakat på några gånger.

Har du haft några motivationsdippar och hur har du hanterat dem?
– Ja, det har jag. Ofta kommer de i samband med sjukdom eller andra saker som hindrar mig från att träna. Nu efter maraton blev jag förkyld och småsjuk vilket gjorde att jag inte kunde träna alls. När jag väl blev frisk fick jag en oroande smärta i låret efter en löprunda som gjorde att jag tog det säkra före det osäkra och vilade. Då saknar jag löpningen men tappar också motivationen lätt. Men för att få tillbaka motivationen brukar det bästa för mig i alla fall vara att bara ge sig ut och springa kravlöst men också tillåta mig själv ha en lugnare träningsvecka eller vila träningen helt. Löpningen ger mig så mycket att jag vet att motivationen finns där.
Tre löparprylar du inte kan vara utan?
– Det viktigaste är ju löparskorna tycker jag. Men utöver dom älskar jag min nya löparklocka (Garmin Forerunner 645, ifall någon är nyfiken) och mina trådlösa hörlurar. Men det nödvändigaste för en löprunda är bra skor och funktionskläder tycker jag, resten är lyx och kul om man gillar teknik (och siffror) som jag gör.

Några peppande ord du skulle vilja ge läsarna, något som har funkat för dig när det tagit emot i löpningen?
– Löpning ska vara kul och jag försöker alltid påminna mig själv varför jag springer – för att jag älskar det. I perioder där löpningen tar emot är det viktigaste för mig att släppa kraven på distans, tid och prestation och istället fokusera på känslan och hitta tillbaka till löparglädjen. Jag brukar alltid försöka springa med ett leende på läpparna.