Har haft en lite skum känsla de senaste dagarna. De gånger jag drar hemifrån kan jag liksom komma på mig själv med att ”glömma bort” att jag är mamma.
Inte så att jag glömmer bort Adrian, men mer att jag inte fått in i skallen att jag är mamma. Den tanken känns SÅ skum och ovan. Och när jag är ute på jobb eller ute och tränar så kan jag också komma på mig själv med att skämmas för att jag just så snabbt faller tillbaka till mitt ”gamla jag” och inte känner mig särskilt mycket som en morsa.
Det är mest hemma i soffan med bebben i famnen som polletten trillar ner. Eller när jag står vid skötbordet och jollrar ikapp med Junior. Men annars. Har skummat igenom många av de andra bloggarna här på Mama och kan inte riktigt skratta igenkännande åt allt jag läser. Det får mig att känna mig lite fel och off.
Är jag den enda morsan som känner så? Snälla, säg att det inte är så – börjar känna mig som ett ufo…
Nejdå sötis, jag är lite av en motvillig mamma 😉
Jag hade ett liv före barn och det vill jag ha med barn också. Inte bara leva för barnet i en bubbla. Hon hänger med och ibland inte. Det är jätteroligt att göra saker på egen hand och då sitter jag inte och tänker på vad hon gör hela tiden.
Skönt att höra, Annika!
Jag kunde ofta känna så när mina barn var bebisar – jag fick dåligt samvete för att jag inte saknade barnen tillräckligt när jag stack ut och tränade eller så. När de slutat amma var det jätteskönt att vara borta en natt eller så, men vartefter de vuxit har också min samhörighet med dem vuxit eller vad man ska säga. Självklart har jag älskat dem hela hela tiden, men nu kan jag istället dra mig för att sticka ut på ett pass för att det är så kul att hänga med barnen. Jag tror man verkligen behöver de små pauserna när de är pyttiga för då kan man ju inte ens gå på toa ifred när man är hemma.
Jag älskar att läsa din blogg, trots att jag snart är 52 år och mina tre döttrar är utflugna sedan länge! Jag känner igen mig själv i dina beskrivningar, så mycket, att jag ofta småfnissar, när jag läser. När jag fick min äldsta dotter för 30 år sen, hälsade mina närmsta kompisar på och kom med presenter, så där som man gör. När de hade varit hos mig en stund, utbrast plötsligt den ena, ”men du är ju som vanligt”. Ja och så var det och har det alltid varit för mig. Det var lite ovanligt på den tiden och många gånger har jag känt mig egoistisk, men faktiskt struntat i det, eftersom jag har sett vad det har lett till. Idag har jag tre fantastiska döttrar som har en superbra kontakt med sin pappa (som är mer som en pappa förväntas vara och lite till) och som är starka och självständiga. Så heja dig! Stor kram <3
Stor kram tillbaka!
Hej!
Jag tänker inte heller på min son hela tiden. I princip inte alls på jobbet, och inte så mycket den veckan jag inte har honom heller. Har också känt mig lite skamsen över det, men har förlikat mig med att det är så det är. Var rätt gammal när jag fick barn, hade precis fyllt 40 så jag har ju haft ett långt liv utan barn också, och har aldrig varit den som suktat efter att få barn. Jag antar att jag inte är den som måste sitta ihop med mitt barn hela tiden utan uppskattar det ensamma livet också. Den veckan jag har mitt barn njuter jag varje sekund nästan och vill inte att han ska åka till pappa, men sen måste man ju klara ensamveckan och det gör jag genom att inte tänka så mycket på honom.
Underbart, vad roligt att höra!
Jag vet precis hur det känns! De första sex månaderna med min son väntade jag typ på att hans ”riktiga” föräldrar skulle komma och ta över….det tog lite tid innan det helt sjönk in att han faktiskt var MIN! Och i början var det också svårt att ta de där stunderna för mig själv, hade fått för mig att sonen skulle vara ”mitt allt”. Men märkte ganska snart att jag blev en bättre, gladare och mer närvarande mamma om jag fick komma ifrån lite då och då och göra något som var bara för mig själv. KRAM!
EXAKT så! Man väntar på att de ”riktiga” föräldrarna ska dyka upp! Spot on, sådan är min känsla. Kram!
Hej Petra, stor igenkänning på det. Jag var så uppriven överatt jag inte verkade vara som alla andra mammor (dvs fortsatte halvjobba som egenföretagare, ville prata om annat än bebisar, längtade efter att VERKLIGEN kunna sporta etc) att det blev destruktivt. Så jag gick till en klok psykolog som sa ”du är PRECIS lika mycket mamma som alla andra, det finns inte ETT sätt att vara mamma på. Och många av mina utbrändhetspatienter är just kvinnor som aldirg kan släppa ansvaret för barnet, så var glad över din förmåga att fokusera ANTINGEN på barn eller jobb”. Det hjälpte mig mycket! Sen håller jag med kommentaren ovan att det kommer med tiden, nu när dottern är två känner jag mig helt självklar som förälder.
Vad skönt att höra!
Var glad att du kan koppla av och ifrân, och att du har kvar dig själv! Jag kände likadant. Men det är sant, det ändrar sig med tiden ocksâ. Man vänjer sig vid tanken 🙂
Jag är precis likadan och då har jag ändå fyra barn… För min del handlar det nog om att jag är väldigt fokuserad och i nuet när jag är på jobbet. Sedan kan det gå upp för mig fram på eftermiddagen att jag har en massa barn som vill ha middag och då är det bara att släppa jobbet och bli supermamma igen.
Rätt skönt med kontraster i livet!
Trevlig resa!
Stor igenkänningsfaktor där. Är hemma med min tredje som nu är fyra månader. Var ute för första gången i fredags och glömmer då bort att – shit jag är trebarnsmorsa nuförtiden. Helt sjukt! Jag glömmer alltid bort att jag faktiskt har en son på 7 år och en dotter på 5 när jag är ute med mina tjejer på stan. Känner mig fortfarande som 25 fortfarande när barnen inte är här – haha.
Igenkänningfaktor de luxe på den. Särskilt nr.1. Kände mig som fejkmamma länge men som de andra skriver så kommer mammakänslan med tiden. Och babysar har aldrig riktigt varit min grej (har haft 3). När jag vågade erkänna det för mig själv och andra blev det lättare. Man får tycka det är kul att vara utan sin baby och behöver kanske ”glömma” ibland (anpassning) med första barnet. Ju äldre din baby blir desto roligare :). Det roliga börjar vid 1 år tycker jag. Då bli de mer av barn och barn är roligare än babysar. Vänta får du se.