”Det enda jag såg var perfekta, vältrimmade och brunbrända kroppar, även om det så klart inte var så i verkligheten. Men ett par stycken räckte för att knäcka mig fullständigt.”
I gårdagens Metro publicerades min krönika, som handlar om hur hetsen om den perfekta strandkroppen väckte liv i mina gamla ätstörningar under min graviditet. Här är krönikan i sin helhet:
Som en flodhäst som blivit nersläppt i ett avsnitt av Baywatch. Så kände jag mig när jag för ett par år sedan var höggravid och befann mig på en italiensk strand.
Det enda jag såg var perfekta, vältrimmade och brunbrända kroppar, även om det så klart inte var så i verkligheten. Men ett par stycken räckte för att knäcka mig fullständigt. På Instagram följde jag Sarah Stage, mest känd som fotomodellen som hade synliga magrutor när hon var gravid i nionde månaden. Att se bilder av henne bidrog knappast positivt till synen på min kropp.
Jag är knappast ensam om att ha ett förflutet med ätstörningar, det är tyvärr snarare normalt numera. Studier visar att var femte 7-årig flicka i Sverige vill bli smalare och nästan varannan gymnasietjej bantar. Det går knappt att fatta hur sjukt det är. Hur otroligt snett det har gått här.
Det. Är. Bara. Helt. Jäkla. Sjukt.
När jag hade tagit mig hem från den där solsemestern i Italien och suttit några timmar i terapisoffan hos min psykolog kom jag ut på andra sidan. Det där knasiga ätstörningstänket från förr hade aktiverats igen under min graviditet. Där i soffan insåg jag hur fullständigt galet det är att slösa sin tid ovanför jord med att noja över hur man ser ut.
Jag avföljde Sarah Stage och fyllde mitt instaflöde med bilder och texter som peppade på rätt sätt. Slöt fred med min kropp för femtioelfte gången och bestämde mig för att den här gången ska det vara livet ut. Men jag är ett levande bevis på hur lätt det är att trilla tillbaka i osunda tankar om sin kropp.
För många med ätstörningsförflutet händer det saker när man ser perfekta kroppar. Det är som att bjuda en alkoholist på vin: det går inte att ta en endaste liten sipp, för då trillar man dit igen. Det enda som fungerar är att avstå helt. Men idag är det ju fullständigt omöjligt att freda sig mot det ständiga flödet av flexande muskler och minimala bikinis.
Tyvärr vet jag hur det är, jag är ju själv journalist. Att säga åt en tidning att aldrig mer ha en rubrik på temat ”Så kommer du i form inför sommaren” vore detsamma som att säga åt tidningen att begå tjänstefel. Så hur mycket vi än ogillar det poppar de där artiklarna upp varje år, lika säkert som Kalle Anka på julafton.
Så, vad gör vi? Tar på oss badkläderna och njuter loss, utan att bry oss det minsta om vad andra tycker? Ja! Det är det enda som fungerar för mig. Jag försöker vara optimistisk (idealistisk?) och hoppas att vi tillsammans kan göra skillnad. Och för att nå dit måste vi peppa varandra. Ge hellre en komplimang för mycket än för lite. Beröm personlighet hellre än utseende. Jag tror att det blir lättare ju mer man övar. Det finns plats på stranden för alla, det har det förstås alltid gjort. Även för de som känner sig som flodhästar bland Baywatchbrudar. Kanske speciellt för dem.
Här kan du läsa Metroversionen av krönikan. Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet! Vi kan inte prata nog mycket om det här med ätstörningar, anser jag.
(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)
Så bra skrivet! Jag har också haft ett komplicerat förhållande till min kropp och såhär års är det extra lätt att trilla dit igen. Avfölja och våga stå emot och stå upp för det man egentligen tycker (trots att skallen ibland får en att tro något annat). Kram och tack för att du lyfter ett sådant viktigt ämne på ett bra sätt!
Ja, det är viktigt att välja att se saker som man mår bra av! Kram på dig!
TACK för att du skriver om det här. <3
Jag är gravid, går in i vecka 32 i morgon och jag kämpar med det mentala kring kroppen, det sista jag trodde att jag skulle lägga energi på när jag väntade barn var att jobba med kroppsuppfattning, sjuka idéal och snedvriden syn på mig själv. Det har varit flera vändor hos min terapeut, mycket tårar, stor besvikelse över att jag inte är en supermänniska som orkar träna på som vanligt med gravidmagen – och allt det där gör mig så ledsen. Som du skriver, det är helt jävla sjukt!
Stor kram till dig! Förstår precis hur det är, starkt av dig att söka hjälp!
Hej Elna
Jag mådde också dåligt över min kropp under graviditeten. Kändes förbjudet att tänka på ngt så ”ytligt” men jag kunde verkligen inte försonas med min kropp. Att höra att en gravid kvinna är vacker kändes där o då för mig som en påhittad floskel. Jag har inga direkta ätstörningar i den bemärkelsen men otroligt höga krav på mig själv o är väldigt fåfäng. Hade även en bild av att jag skulle fortsätta mitt aktiva tränande liv under graviditeten men trots att jag var förskonad fr de flesta krämporna hade jag ingen ork el lust. Har inte ett enda foto av mig själv som gravid vilket jag önskar nu 3 månader efter min dotters födsel. Hade varit roligt att kunna visa henne när hon låg i min mage. För min del har fåfängan lättat betydligt. Jag är långt ifrån nöjd m min kropp (nöjd är knappt ett ord i mitt ordförråd haha) men jag har en helt annan respekt för min kropp idag än tidigare när jag ser vad den skapar o gett mig. Kämpa på o lycka till m din bebis ❤
Jättebra skrivet. Jag blir tyvärr delvis triggad av träning, eftersom vi idag ser träning överallt (inkl magrutebilder på instagram). Om jag tränar väcks även min matångest, för mig har det alltid hört ihop. Som du säger har man ju vuxit upp i ett samhälle där gemene man tränar sig till ”strandkroppen”, inte tränar för välmående. Men jag älskar träning och hoppas att jag en dag kan njuta av dess alla positiva effekter utan att koppla det till mat- och kroppsångest. Steg 1 är att bara följa POSITIVA förebilder (dvs ingen kroppshets utan bara träningspepp). Du räknas helt klart till mina positiva förebilder 🙂 Trevlig lördag på dig.
Stor kram på dig!
Blir varm i hjärtat av att läsa bloggen och följa dig på instagram. Du ser så otroligt genomglad ut, strålar av lycka! Blir SP inspirerad och glad ?
Men tack fina!! Vad gullig du är ❤️
Såååå viktigt ämne att lyfta ?
En bikinikropp är en kropp i bikini, punkt ?
Jag blir skogstokig av att se löpsedlar med ditten och datten och dieter hit och dit för att komma i sommarform ?
Är medveten om att övervikten ökar i samhället, men att det samtidigt bara blir värre åt andra hållet..
Lagom?
Kan det vara ett bra ord att använda i detta sammanhanget? ?
Eller..
Good enough ?
Du duger ?
Du lever ?
Fortsätt med det ?
Skippa all hets kring bikinikroppen och sommarformen ?
Livet pågår NU!
Välj vad du vill lägga din tid på ?
Jag har 20 års ätstörningar i bagaget..
Kroppshat och ångest har varit min verklighet..
NU..?
Jag älskar att jag har en kropp som är stark och som orkar LEVA ?
Jag har en kropp, jag har en bikini = jag har en bikinikropp ?
Sommarform existerar inte, jag har samma form året om = en form där jag mår bra och är i balans ?
Äter, tränar och vilar ?
Oj..
Detta blev långt..
Men såhär tänker jag ?
Du är klok som en bok!!! ?
Jag har aldrig haft ätstörningar – förrän jag blev gravid! Helt otroligt vad folk då helt plötsligt tar sig äganderätt över ens kropp. Jag var helt oförberedd på det och blev jätteförvånad både över kommentarer och min egen reaktion. Tack och lov fick jag, med hjälp, stopp på det i tid. Bra att du skriver om det! Kram!
Ja, det kan vara en mycket jobbig tid det där! Helt galet när folk tar sig friheten att kommentera som de vill! Skönt att du fick hjälp. Stor kram
Min kropp var som mest vältränad och smalast bär jag mådde som sämst. Halvvägs in i trettiotalen och singel efter att ha fått hjärtat krossat. Kroppsuppfattningen har alltid varit lite skev och nu när jag efter ett års ”sambokilon” åter hittat min sunda kropp ser jag inte en smal kropp i spegeln. Så jag försöker undvika se mig själv naken och fokuserar på vad kroppen kan göra och att den är hel igen .
Kram på dig! Hoppas att du kan sluta fred med kroppen snart! Och klokt att fokusera på rätt saker!
Aldrig haft ätstörningar, däremot ätiti stört i många år och inte tränat på 18 år så jag hade behövt en sund spark i baken, men utan hets såklart.
Vår dotter hade ätstörning i tre år (12-15) idag 22 år frisk.Även män,pojkar drabbas av ätstörning ofta i samband med träning många tror att det är endast yngre kvinnor som blir sjuka.
En klok behandlare sa till mig även killarna har ätstörning men syftade då på träning.Det är onormalt att i extrema fall äta 10.000 kcal,extra protinpulver och i sämsta fall anabola sterioder.Har gymtränat i 40 år det är en
lite konstig miljö ibland det står jag för.Idag är det även mängder av tjejer som gymtränar,crossfit m.m
För många år sedan svarade de som var sjuka att målet var leva normalt ,gå i skolan m.m
I dag säger många behandlare att de även vill kunna träna.D.v.s att träna är ett ”måste”.
Är själv lite trött på vuxna som går omkring halvnakna på stan och visar sin tränade kropp.
Börjar nästan tvivla på mig själv som förebild för mina barn som idag är vuxna?