FOMO. Fear of missing out. Rädslan att missa något roligt eller viktigt är ett talande uttryck för vår tid, där vi ständigt jäktar omkring för att vara med överallt. Och nu pratas det även om tränings-FOMO.
När jag var yngre var det ju viktigt att vara med på alla fester och ”häng”, missade man något kanske man sedan liksom var helt ute ur matchen. Med åren har min vanliga FOMO dämpats avsevärt och numera typ försvunnit, men istället har den ersatts av någon slags ”tränings-FOMO”.
Tränings-FOMO tar sig olika uttryck, det kan till exempel handla om att man släpar sig till gymmet med hosta och feber för att inte missa favoritpasset. Eller haltar sig ut i spåret fast man egentligen borde rehaba från löpningen, bara för att inte missa ett pass med favoritpolarna. Eller anmäler sig till alla lopp som finns, fast kroppen knappast är byggd för att tävla precis hela tiden. Men, man vill ju inte missa något – så bäst att hänga på allt.
Ovanstående var förstås lite överdrivet. Och jag tror att det är ett storstadsfenomen (rätta mig gärna om jag har fel!), men visst är det ändå så att många av oss träningsmänniskor får en gnagande oro i kroppen när vi av en eller annan anledning inte kan träna det vi har tänkt oss? Fast vi med förnuftet vet att vi knappast kommer att tappa formen på några dagar (eller veckor). Ändå ligger tränings-FOMO:n och pyr därinne.

Sociala medier gör förstås sitt till. Det känns lätt som att alla tränar precis hela tiden, medan man själv ligger och kurerar sin hundrade förkylning eller vabbar för femte veckan i rad. Det ÄR stressande för många (inklusive mig) att ständigt se detta i flödet och det är ett tveeggat svärd. Jag blir peppad, men också stressad.
Lösningen? Nej, jag tänker inte logga ut från sociala medier. Men jag har tagit bort en del träningskonton ur flödet och istället börja följa rese-, mat- och inredningskonton. De inspirerar utan att ge mig ångest, vilket är väldigt skönt och balanserande.
Fler som känner igen sig? Berätta gärna!
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen