Lidingöloppet 2010, den upplaga av Lidingöloppet som jag är mest nöjd med. Jag orkade bita i och hålla farten även mot slutet och gick bara ett par raska steg i Karins backe – annars sprang jag hela vägen. Puh! Foto: Privat.
Jag har fått en hel del frågor om vad man ska göra under ett lopp eller ett träningspass när det börjar ta emot och bli jobbigt. Hur ska man jobba mentalt för att hålla farten och inte sakta ner? Och vad kan man göra rent praktiskt?
Hur gör man när ge upp-tankarna kommer smygande och allt man vill är att sluta springa och börja gå? Här kommer mina 5 bästa tips, baserade på mina egna erfarenheter som motionär (detta är alltså inte elit-tips!):
1. Ha ÄNDAMÅLSENLIG musik i öronen. Nej, alla gillar inte att lyssna på musik när de springer. Men om du gör det så testa att göra en låtlista som enbart består av låtar du vet ger dig den där extra kicken. Lägg ner tid på att verkligen bara ha rätt låtar så att du inte lockas att byta låt och tappar fokus på passet.
LÄS OCKSÅ: Längst behöver inte vara bäst
2. Gå igenom kroppen. Fråga dig hur det känns: Gör det ont i armarna? Näsan? Fingrarna? Led helt enkelt bort ge upp-tankarna genom att tänka på annat. Och eftersom trötthet och smärta kommer och går så är sannolikheten stor att du snart har ridit ut trötthetsstormen.
3. Tänk storslagna, positiva tankar om dig själv. Du är stark, oslagbar och framgångsrik. Du springer snyggt och med lätta steg. Du är med i en storfilm om löpning, där du är stjärnan. Låter det fånigt? Ja, kanske. Men det här funkar ofta för mig!
LÄS OCKSÅ: Din löpning är lika viktig som alla andras!
4. Ta rygg! Spana in en medlöpare som verkar hålla ungefär samma tempo som du. Bestäm dig för att avståndet mellan er inte får öka. Fäst blicken på en specifik punkt på den här löparen och fokusera. Det här har fungerat riktigt bra för mig och varit hemligheten bakom mina mest lyckade lopp.
5. Peppa dig själv, med hög röst. I slutklämmen av maraton- och ultramaratonlopp så har jag blivit så trött och less att jag har börjat skrika högt åt mig själv. Positiva, peppande ord. Bara att höra sig själv säga dessa saker gör massor för känslan i skallen och kroppen, jag lovar!
LÄS OCKSÅ: Om livet efter persåren
Hoppas du får nytta av råden! Stort lycka till med träningen (eller tävlingen!)
Mina 5 bästa tips – så tar du ut dig till max!
Taggar
8 Comments
Submit a Comment
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Löpprogram för nybörjare: klara 5 km på 5 veckor tillsammans med mig!
//Stolt reklam för egen verksamhet 🥰// Nybörjare...
-
Vässa löparformen inför sommaren med mig! Mitt onlineprogram är här!
Härliga nyheter! ÄNTLIGEN har anmälan till mitt...
-
Du missar väl inte löparjulkalendern?
Vill bara tipsa om LÖPARJULKALENDERN 2021! Där...
-
Uppmaning till alla idrottslärare därute!
Du idrottslärare som läser det här, snälla...
-
Därför springer Pischa Strindstedt mer än någonsin
Pischa Strindstedt är en av Sveriges populäraste...
-
Galet god pasta ragù di salsiccia!
Alltså snälla. Den här pastarätten är så god att...
På lopp är det lättare att dras med av andras tempo och av förklarliga skäl går det oftare fortare än vanligt.
En vanlig motionsrunda kan jag ha lite svårt att dra mig själv, men senast igår på manade jag på benen att faktiskt hålla den lilla fart jag fick upp då jag sprang med en tid att passa.
Musik i öronen har jag aldrig, fast det skulle säkert hjälpa till. Bara en vana jag inte fått in samt att jag är lite rädd av mig och vill höra och se allt omkring mig i skogen. 🙂
Jag kör med bara en lur i… Vågar inte heller stänga ute allt utan vill ha koll…
Tänkte på just det här igår när jag var ute och sprang. Jag tyckte det var jobbigt, men hittade inte riktigt någon anledning till varför det var det? Andningen var bra, benen lätta osv… Så då sprang jag vidare och den jobbiga känslan gick över. Har alltid lättare att maxa när jag är ledsen än när jag är glad, då känner jag ett behov av att springa bort ledsamheten (det var min anledning till varför jag började springa överhuvudtaget: det är svårt att gråta när man springer!) men nuförtiden är jag glad och springer långsammare, fast längre, men med mycket lättare hjärta. så värt. Vilken konstigt kommentar det blev men tänk att min anledning till varför jag inte maxar är för att jag är för lycklig? Värre kan man ha det!
Fast det där tror jag är vanligt. Löpning frigör ju en massa lyckohormoner så det är klart att ens sinnesstämning påverkar hur man vill springa 🙂 Tror jag i alla fall.
Bästa tipset jag fått var via f.d marathonbloggen och Mantragänget Petra brukar tidigare träna i Uppsala med Ingmar ”lyft på benen” det har varit som en Mantra sista biten
många lopp två grismaror i sthlm jättekallt samt tyvärr även Paris 2013 kallt !
Det enda jag tänkte på var lyft benen lyft benen …mentalt drog upp fötterna
från asfalten…Tack Mantra löpare !som jag tror klubben heter i Uppsala
Hehe, lyft benen – det var bra!
Hej!
Älskar att jag hittat din blogg och blir så peppad. Är gravid & ska ha om 6 veckor och saknar min löpning enormt.. Träning överhuvudtaget, tränar lite än men min kropp är så trött, tyvärr.
Tänkte höra när du började löpa efter din graviditet & ammar du? Har hört man helst ska undvika löpning vid amning, men också andra som säger, ”kör på”. 🙂
Tack för härlig blogg!
Hej Madelen! Vad roligt att du gillar bloggen! Jag började smyga igång med löpningen efter ungefär två månader. När man kan börja springa efter förlossningen varierar förstås väldigt mycket mellan olika personer, så svårt att säga generellt. Men KÄNNS det bra så brukar det oftast vara bra också. Var noga med att lyssna på kroppens signaler. Nej, jag ammar inte.