Om du gillar att springa har du kanske hört begreppet ”pratfart”. Det här är ett väldigt förrädiskt begrepp – och jag ska strax förklara varför. För bara för att du klarar av att prata medan du springer betyder det inte att du springer i ”rätt” tempo.
Igår skrev jag ett inlägg på mitt Instagram om en tendens jag har lagt märke till när jag är med som deltagare på intervallpass med olika löpargrupper. Nästan alltid går såväl uppvärmning som nedvarvning i ett alldeles för högt tempo. Och ja, det säger ju sig självt: springer du för fort på uppvärmningen ökar du inte bara risken för skador, dessutom saboterar du det som hade kunnat bli ett kvalitativt intervallpass. Varför? Jo, därför att du bränner för mycket krut under uppvärmningen, vilket ”stjäl” energi och kraft som du hade behövt under själva huvudpasset.
Det är nu vi kommer till det här med pratfart. Ofta läser man i diverse träningsprogram att man ska värma upp i just pratfart. Problemet är bara att många löpare klarar av att prata i ett för dem för ändamålet alldeles för högt tempo. Det är alltså förrädiskt att säga åt någon att springa i den här farten, då är det faktiskt bättre att ge en konkret fartangivelse – t ex 6:30 min/km (självklart baserat på individens nivå). Man kan också ange en pulsnivå som ska hållas under uppvärmningen, men det förutsätter att personen har gjort tester så att dessa individuella pulsspann är kända.
Alltför många gånger har jag sprungit i grupper där deltagarna verkar springa och prata ”obehindrat”, fast man hör på det begynnande flåsandet att så inte alls är fallet. Ibland kan anledningen förstås vara att man är med i fel fartgrupp, men återigen – det är inte under uppvärmningen som agnarna ska sållas från vetet. En mycket bättre tumregel är att helt enkelt bestämma en fart man värmer upp i. Som exempel i Instagraminlägget beskrev jag hur elitlöparen Mustafa Mohamed i intervjuer har berättat att han inleder sina intervallpass med att värma upp i 5:30 min/km. Och det är alltså en löpare som gör milen under 30 (!) minuter (snittfart under 3 min/km), vilket innebär att vi vanliga dödliga motionärer har allt att vinna på att dra ordentligt i handbromsen under uppjoggen.
Ta det piano! Det är bara oerhört korkat att värma upp för fort! 
Samma under nedvarvningen. För mig är den belöningen efter ett tufft huvudpass och då passar jag på att njuta av riktigt lugn och skön löpning. Använder ofta pulsband för att verkligen hålla mig på en låg ansträngningsnivå, så att återhämtningen kan börja direkt under nerjoggen och jag banar väg för att de kommande intervallpassen också ska ha så god kvalitet som möjligt.
Ibland när jag har ifrågasatt för snabba uppvärmningsfarter har jag fått svaret att ”Vi brukar värma upp i den här farten”. Då är min motfråga: ”Varför? På vilket sätt skulle detta förbättra kvalitén på huvudpasset?” Då brukar svaren bli väldigt svävande, vilket förstås bekräftar min tes att många inte ens vet varför de värmer upp så fort. Det bara ”är” så. Hmm 😉
Så, för att knyta ihop den här säcken: skippa begreppet pratfart och gör allt för att värma upp och varva ner så lugnt som möjligt. Sista minuterna under uppvärmningen kan du öka tempot något så att du eventuellt börjar flåsa en aning, allt för att komma upp i rätt pulsnivå inför huvudpasset.
Men: ingen rusning från början! Lova mig det! Ha en fin lördag och fortsatt helg! Tips om du är sugen på inspiration om Lidingöloppet med mera är att lyssna på rykande färska avsnittet av Ewerlöf & Månström!
(Foto bilden ovan: Jonas Hansen)