Adrians pappa är helt fantastisk med sin son, det gör mig alldeles varm och lycklig att se. Foto: Privat.
Det är inte lätt att vara gravid. Men det kan tamejfasen inte heller vara lätt att vara farsa. Först stå bredvid och se hur ens kvinna förvandlas från sexig gudinna till en ilsken hormonbitch.
Och inte kunna säga ett pip om detta eftersom en gravid kvinna i princip kan komma undan med vad som helst genom att hänvisa till redan nämnda hormoner. Här talar jag verkligen av egen erfarenhet.
LÄS OCKSÅ: Öppet brev till alla amningshetsare
Sedan, under förlossningen, tänker jag att den blivande pappan också kan ha det riktigt tufft. Se sin älskade gå igenom sitt livs förmodligen värsta smärtupplevelse och inte kunna göra ett smack åt saken. Några peppande ord sagda i all välmening kan ju landa helt fel och orsaka hus i helvete. Att vara helt tyst är väl inte heller att föredra, då kan man ju uppfattas som oengagerad. Och att stå där och se livrädd ut funkar ju inte heller, den blivande mamman behöver ju något tryggt och stabilt att luta sig mot nu när det stormar – inget darrigt asplöv.
När jag fick reda på att jag var gravid var min erfarenhet av spädbarn i det närmaste obefintlig. Redan då började jag oroa mig för hur jag skulle klara av att ta hand om en nyfödd och blotta tanken på att vara ensam hemma med underverket gjorde mig vettskrämd. Hur håller man ett barn utan att skada det? Hur byter man en blöja? Vad gör man om ungen börjar skrika? Duger jag?
LÄS OCKSÅ: Bry dig inte om mig, det är bara lite hemorrojder
De flesta i min vänkrets hade stor erfarenhet av barn och kunde inte relatera till mina farhågor. De menade också att när barnet väl var fött så skulle alla de där färdigheterna bara finnas där, helt naturligt. Men så blev det inte. Kände mig helt lost in space när barnmorskan lade en nyfödd Adrian på mitt bröst. Vad gör jag nu? Till råga på allt började han gny och gråta. Så han fick hoppa över till sin pappas famn och genast blev han lugn och harmonisk igen. Dessutom kunde ju Jonas byta blöja, det hade han gjort massor med gånger när han passade sin guddotter. Han blev ivrigt påhejad av personalen och jag kände mig som den mest värdelösa mamman i världen. Vad gjorde jag egentligen där, nu när bebisen var ute och jag inte längre hade rollen som den som bar omkring på den?
Blöjbyte! Hjälp! INTE min starka sida. Tog ett tag att få in snitsen. Foto: Privat.
På BVC drabbades jag av samma känsla. Eftersom jag var så oerfaren vid spädbarn fick Jonas lyfta upp Adrian ur vagnen och lägga honom på vågen. ”Jaha, så det är pappa som lyfter upp Adrian. Så fint.” Sköterskans ord kanske inte var illa menade men de träffade mig som pilar i bröstet. Återigen kände jag mig som birollsinnehavaren. Värdelös, okunnig, valhänt. Jag fick upprepade gånger besvara frågan om varför jag valt att inte amma och så fick jag veta att jag minsann inte skulle ägna mig åt mer krävande träning än promenader (vid det tillfället hade jag redan börjat gå på intervallspinning igen, vilket fungerade hur bra som helst). Fick dåligt samvete över att jag gav mig iväg och tränade någon timme varje dag och egentligen borde sitta hemma med bebisen. Normen var ju tydlig: en mamma ska sitta fastklistrad vid bebisen under det första halvåret. Något annat var en rejäl ögonbrynshöjare.
LÄS OCKSÅ: Fattar inte ”Vänta bara”-kommentaren
Nu har det gått några månader och det har blivit lite bättre. Jag börjar känna mig tryggare i mammarollen, men är fortfarande supernervös när jag ska lyfta upp Adrian. Är livrädd för att han ska gå sönder och det känns alltid bättre om Jonas håller i honom. Tänker att det säkert finns många pappor som upplever liknande saker som jag, att vara bifigurer som förtvivlat söker efter sin uppgift i den nya situationen.
Kanske finns det fler här som känner igen sig, såväl kvinnor som män?
När min förste var född och de ville lägga honom på mitt bröst utbrast jag: -Nej! Jag vill inte ha den! Jag vet inte hur man gör! Jag är ingen mamma! Ge den till honom (pappan)!
Tycker det är lite kul nu att jag refererade till barnet som ”den”. Men jag menade varje ord då. Fast de lyssnade inte och jag fick upp honom på mitt bröst ändå.
Haha, exakt så kände jag! ”Jag vet inte hur man gör! Hjälp!” 🙂
Så känner jag med, jag är 30år och vågar inte bli gravid för jag känner mig helt bortkommen med barn och hur jag ska beté mig runt dem.
Välkommen till klubben 🙂 Har aldrig känt mig som en ”morsa”, tveksamt om jag kommer att göra det någonsin.
När mina barn slår sig ropar de ”Pappa!”, hämtar vi samtidigt från förskolan springer min dotter förbi mig och till pappan och det är bara pappa som får sätta fast i bilen. Jag känner mig bortglömd ibland men när de kryper upp i knät bara för att gosa är allt annat bortglömt! Men pappasjukan kommer nog att hänga i ett bra tag till!
🙂
Precis så var det för mig, trots att jag hade barn-vana. Lägg till att vår lilla tjej var väldigt mager och såg sjukt ömtålig ut… Hennes pappa var otroligt trygg i rollen redan från början medan jag mest var förvirrad och rädd. Vi har dock en fantastisk BVC-sköterska som kände in stämningen direkt och har varit ett stort stöd! Nu är bebis snart 6 månader och allt är verkligen sååå mycket härligare nu! Att få respons och leenden från henne vände hela grejen tycker jag!
så himla skönt att läsa! jag kände mig sjukt valhänt jättelänge och pappan var den ende som kunde få barnet att sluta gråta när hen fick sina gråtpanikattacker. Hade flera personer i min närhet som blev föräldrar ungefär samtidigt och det verkade så himla naturligt för dom att bli mammor. All tid som jag var ensam med bebisen kändes stressig och jobbig och jag ville bara att pappan skulle komma hem så jag kunde slappna av.
Nu är barnet nästan två år, hen har varit superpappig periodvis, vilket också varit rätt tungt, ytterligare ett kvitto på att jag suger, alla andra barn verkar ju vara mammiga. Men på nåt vis har allt normaliserats och jag antar att jag vuxit in i rollen även om jag inte fattat det själv under tiden, barnet föredrar fortfarande sin pappa i vissa situationer men är gosig och kärleksfull även mot mig (mellan trotsutbrotten) och även om jag fortfarande har svårt att fatta att jag faktiskt är en mamma så känns det för det mesta rätt jävla bra! Vilket ju är tur eftersom nr 2 kommer i april, får väl se hur det går ehehehehe
Åh, förstår dig så väl! Det folk förväntar sig på något sätt är ju att mamman är den som har huvudkollen och vet precis hur man ska hantera barnet.
Min man har sen dag ett sett till att jag får mitt space. Kanske inte en timme på gymmet men en dusch på BB, två timmar med en bok och stängd dörr eller några extra timmar sömn på morgonen medan han var ute med hund och dotter. Vi pratade mycket om det innan och min rädsla över att det skulle bli för mycket och jag skulle få panik och bara gå iväg. Just att vi hade pratat om det så mycket och att jag själv slipper komma ihåg att ta tid för mig själv har gjort väldigt stor skillnad. Jag ammar till och med vilket jag inte trodde jag skulle klara av psykiskt men det går faktiskt hur bra som helst v
Hej Camilla! Vad härligt att ni har hittat en lösning som fungerar! Tror det är väldigt viktigt för välbefinnandet att få eget space mitt i alltihop.