Ni vet när mjölksyran slår till och det är omöjligt att lyfta fötterna, ens en centimeter? Exakt det hände bara några minuter in i Nuolja Vertikal, trailloppet då man springer upp på en bergstopp. Hur ska det här sluta? Läs vidare, så får du se…

Området kring Björkliden och Abisko är väldigt speciellt för mig eftersom pappa har rötterna här, han föddes och bodde sina första år på järnvägsanhalten Torneträsk längs Malmbanan. Så det har blivit minst en vecka här på sommaren och vintern under min uppväxt, med vandring, fiske och skidåkning. Sprungit har jag däremot aldrig gjort så här långt norrut, men har länge varit nyfiken på att prova. Men lopp som BAMM (Björkliden Arctic Mountain Marathon), där det krävs kunskaper i orientering och där man springer i obanad terräng, har inte lockat mig. Jag gillar att inte behöva tänka när jag springer, utan jag trivs när banan är markerad och jag bara kan köra på utan att hela tiden titta på en karta.

Men så fick jag av en slump syn på en Facebookannons som handlade om Björklidenfestivalen i slutet av augusti och Weekend Trail Running Tour som arrangerades då. Två dagar och två lopp: Nuolja Vertikal, då man springer uppför fjället Nuolja (4 km och 750 höjdmeter) och Låktalöpet, då man springer från Låktatjåkka anhalt upp till Sveriges högst belägna fjällstation Låktatjåkko och vidare till Björkliden (16 km och 750 höjdmeter).

Googlade hejvilt för att hitta mer info om tidigare års upplagor av tävlingen, men hittade nästan ingenting. Bara några resultat-pdf:er som gav intrycket att det knappast kommer bli någon trängsel utmed banan. Cirka 15-20 tävlande per lopp såg det ut att vara och de flesta deltagare verkade tillhöra olika lokala skid- och löparklubbar. Anade att jag som nästan uteslutande springer mina pass på asfalt eller löpband skulle komma mycket långt efter resten av startfältet, men tänkte att vad fasen. Man lever bara en gång! Lika bra att testa. Det värsta som kan hända är väl att jag inte klarar maxtiden och då kanske de skickar en helikopter som hämtar upp mig..? 😉

Sagt och gjort. Min kära familj (som härligt nog också var sugna på en fjällhelg) och jag drog norrut och i lördags förmiddag stod jag på startlinjen i Nuolja Vertikal. Starten går utanför Snöbaren i Björkliden och jag skulle uppskatta att det totalt var kanske 10-12 startande, varav en barnfamilj med mamma, pappa och två pojkar på 8 och 9 år. SÅ coolt! Några löpare verkade extra taggade och värmde upp genom att springa uppför och utför den närmaste backen med stort fokus i blicken. Jag som inte hade några ambitioner om stordåd joggade bara lite på stället för att spara på energin…

Så gick starten och alla utom barnfamiljen svävade iväg uppför fjället. Jag kände snabbt att det inte var läge för mig att springa, snabb gång var det smartaste valet för att inte fullständigt vägga bara efter en liten stund. Kände ändå att mjölksyran snabbt slog till och andhämtningen blev tyngre och tyngre, fast jag gick raskt och inte sprang. Men, man blir bra på det man tränar och uppförslöpning i så här brant och teknisk terräng har jag ju knappt gjort de senaste åren. Så jag bestämde mig för att hänga på barnfamiljen eftersom de hade ett bra tempo och verkade känna till snabbaste vägen upp. För det bör också nämnas: det är snitslat upp till bron, men sedan får man själv välja väg och det är inte det lättaste om man inte är så bekant med området.

Efter bron brantade det på väldigt omgående och jag var så glad att jag lyssnade på tjejen i sportuthyrningen som rekommenderade mig att ta med ett par stavar. De kom verkligen till användning i det branta motlutet. Här någonstans fick 9-åringen (som hade blivit lovad en ny mobiltelefon om han genomförde toppbestigningen utan gnäll) feeling och pinnade iväg. Inte en sportkeps att man kunde hänga på i hans tempo, så jag körde på som tidigare och hittade till slut en hyfsat uthärdlig andra andning där benen ändå gick att lyfta hyfsat.

Såg hur några andra ur startfältet som redan tagit sig upp på toppen (vinnaren kom upp på cirka 37 (!) minuter) kom nerjoggandes och då insåg jag att det inte var långt kvar. Att bestiga toppar är verkligen en häftig upplevelse och jag är glad över att jag vågade hålla huvudet kallt och köra på i mitt eget tempo. Bor man inte med fjällen inpå knuten så får man liksom bara acceptera det och göra det bästa av det. Och upp kom jag ju till slut 😉 Väl på toppen välkomnades jag av en av tävlingsledarna och hennes hund. Jag fick lyfta upp toppflaggan och känna in den härliga känslan att ha klarat det!

Ner från berget fick man ta sig på valfritt sätt. De flesta valde att springa eller vandra tillbaka till Björkliden, själv hade jag kommit överens med Jonas och Adrian om att ta mig ner mot Abisko linbanas bergstation och möta dem på vägen. Och snacka om glädjefyllt möte när jag äntligen fick syn på dem! Adrian hade dessutom vandrat större delen av sträckan från bergstationen upp mot toppen helt på egen hand, så starkt jobbat av honom! Vi tog en fika med majestätisk utsikt över Lapporten och sedan ännu en fika på bergstationens café innan vi tog linbanan ner igen och bil tillbaka till Björkliden.

Sedan dusch, bastu och en massa god mat och dryck. Dagar som den här, när man får vara ute på fjället en hel dag och somna ovaggad, det är verkligen de bästa dagarna! Håll utkik, för snart kommer nästa race report – från Låktalöpet! Stay tuned…

Nyfiken på Weekend Trail Running Tour i Björkliden? Läs mer här!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen