I veckan fick en krönika i tidningen ETC stor spridning i sociala medier. Den hade rubriken ”Om löpning som livsstil” med underrubriken ”Folk som älskar att springa har nästan en solid aura av självgodhet omkring sig”.
Eftersom jag gillar humor var det många som delade krönikan med mig och undrade vad jag tyckte. Men nej, hur mycket jag än försökte så kunde jag inte skratta åt texten. Skrattet fastnade i halsgropen. I synnerhet den här passagen gjorde mig riktigt besviken:
”Nu är ju maratonlöpare lite som nassarna i Sverigedemokraterna, undantag, men vi har ju alla vardagslöpare. De vi ser på arbetsplatser, skolor och gator och torg, som verkar vara helt normala människor med sunda och bra värderingar. Så plötsligt ser man dem på håll, klädda i shorts över långkalsonger, skor från framtiden och ett vattenbälte.”
Jo, jag fattar att skribenten, som titulerar sig ”komiker och säljare som samlar på slipsar”, skruvar till det lite extra för att få reaktioner. Och reaktioner har han fått, krönikan har ju delats tusenfalt. Säkerligen många gånger mer än det här inlägget kommer att delas. Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite motvalls här, för en gångs skull. Jag tänker inte stämma in i hyllningskören av den där krönikan. Jag går till och med så långt att jag tycker att den där krönikan aldrig borde ha publicerats. Absolut, kalla mig humorlös och torr – det bjuder jag på. Kanske berörde han en öm punkt hos mig, så kan det mycket väl vara. Men likväl: Ja, jag springer maraton ibland. Men är mitt utövande av min idrott så störande att jag förtjänar att jämföras med Sverigedemokraterna? Det tycker jag var en väldigt ogenomtänkt formulering.
Jag funderar i mitt stilla sinne över vad som får krönikeskribenten att raljera så till den milda grad. Det kommer alltid att finnas folk som utövar sporter man stör sig på. Kan till exempel här och nu avslöja att crossfit är en träningsform som jag retar mig en del på. Förmodligen för jag knappt har testat den och med detta kommer säkerligen en bunt fördomar. Jag stör mig också på golf, men tänker inte skriva något elakt och raljerande om golfare för det.
Tänker inte ägna det här inlägget åt att bemöta de olika angreppen i nämnda krönika, utan bara konstatera att jag inte skrattade åt den. Det sägs att man ska kunna skämta om allt och det är jag den första att skriva under på. Men då ska skämtandet ske med finess, vilket jag inte anser är fallet här. Och JA, jag trivs med mina ”fula solglasögon och löpning i hällregn”. Finns inget bättre nästan. Och det bästa med löpning är att jag kan njuta av precis lika mycket god mat och dryck som krönikören, fast (enligt forskningen) under längre tid eftersom lagom mycket löpning förlänger livet. Vem vill säga nej till mer njutning? Inte jag åtminstone. Så nu drar jag på mig mina ”skor från framtiden” och springer mig i form till nästa after run…
Okej då, länkar motvilligt till ovan nämnda krönika 🙂
Ha en finfin fredag, oavsett om du gillar löpning och löpare eller ej!