Under helgen som gick sprang jag halvmaran i Prag, det lopp jag har sprungit överlägset flest gånger sedan jag startade min löparkarriär 2009. Här är min race report från loppets 20:e upplaga!
Senaste gången jag sprang det här loppet var 2015 och då var jag på väg tillbaka från en lång skadeperiod med hälsporre. Jag reagerade på att löpningen då kändes oerhört seg och det visade sig inte bara bero på hälsporren – utan på att det låg en liten bebis i magen 😉 2016 och 2017 valde jag att istället satsa på maran i samma stad som går i början av maj, i år slår jag till med Pragdubbel: både halvmara och helmara.

Den här gången var vi på plats med ett stort gäng härliga, taggade löpare och jag och min poddkollega Malin Ewerlöf coachade gruppen på resan som arrangerades av Resia. Loppet startar 10.00, vilket jag i och för sig tycker är lite tidigt, men bättre än att köra igång i svinottan som man måste när man springer lopp på varmare breddgrader.
Frukost på hotellet vid sjutiden på morgonen och turligt nog hade köket till våran stora glädje fixat ”gröt”. Kanske inte en konsistens som Gunde hade godkänt fullt ut, men ändå. Sedan följde den klassiska rundan med täta toabesök, sista fixen med låtlistan, tävlingsfrisyren och ångest över vilka kläder man skulle springa i. Jag är tyvärr inte den där som lägger fram allt kvällen innan, inklusive nålar fast nummerlappen på linnet – hmm, snarare motsatsen.

Hur som helst, vädret såg ut att bli makalöst bra. Lite kyligt, bara runt åtta plusgrader när vi lämnade hotellet, men en värmande sol och en prognos som lovade mer värme framåt dagen. Valet blev därför att springa i shorts och linne och det ångrar jag verkligen inte, även om man frös en del om framför allt händerna i startfållan.
Det här med startfållor förresten…är det fler än jag som blir galen på att inte kunna jogga upp när man står där och trängs med alla andra löpare? Var lite avundsjuk på elitledet där löparna kunde springa fram och tillbaka framför startportalen och därmed höll sig varma. Men men, bara att bita ihop. Startskottet ljöd och Smetanas ”Moldau” strömmade ut ur högtalarna. Mäktigt och tårframkallande!
Började springa och var lite osäker på vilket tempo jag skulle hålla. Först var det frustrerande att ständigt få armbågar i sidan av överladdade manliga löpare, men efter ett tag lugnade det ner sig och det blev lite glesare i ledet. Hade fullt upp med att hitta en bra linje på underlaget som var en mix av spårvagnsräls, en slät asfaltssträng och kullersten. Alla ville springa på asfalten, så det blev lite trängsel där också.
Utan att ha en aning om tempot tyckte jag mig ha hittat en hyfsad lunk som kändes komfortabel fram till cirka 12 kilometer. Sedan började det successivt bli stummare och stummare i benen. Störde mig på att det återigen var benen som loggade ut före andningen. Men hur som helst så försökte jag hitta positiva saker i nuet att fokusera på och lyckades distrahera mig hyfsat bra fram till att vi rullade ut mot ett mindre publiktätt industriområde omkring 15-16 kilometer.
Där tappade jag motivationen helt och irriterade mig på de allt mer stumma benen. Huvudet var verkligen inte med mig här och jag fick jobba hårt med att vända de negativa tankarna. Försökte ta rygg på löpare omkring mig och nu var det fullt fokus på närmaste kilometerpassering. Shit, så långsamt det gick nu! Men det positiva var i alla fall att jag inte verkade ha tappat alltför mycket i tempo och jag passerade flera löpare. Det gav en liten boost som varade fram till en tunnel vid omkring 18-19 kilometer.


Vilken låååång och seg tunnel! Och obehagligt att springa därinne utan att se ordentligt vad man sprang på. Nu protesterade lårbaksidorna högljutt och jag ville verkligen inte springa mer. Framför allt ville jag helst sakta ner eller gå, men jag hade ju lovat coach Charlotte att försöka spurta sista kilometern. Så när jag äntligen kom fram till skylten med ”20” lade jag i någon slags sista växel.
Skrek peppmeningar åt mig själv, folk vände sig om och kollade vad jag höll på med men jag bara körde på. Snubblade på benen och löpstilen måste ha sett hemsk ut, men jag tog mig ändå framåt. På sista bron var publikstödet massivt! Helt galet vilken stämning, bron skakade nästan! När man svängde åt vänster och bara drygt hundra meter återstod  liksom ”has-öste” jag fram. Det måste ha sett helt galet ut, jag orkade varken spexa eller höja armarna i skyn som jag brukar. Jag bara ramlade i mål, föll ner på knä och genast rusade ett gäng funktionärer fram och frågade hur det stod till.
Efter någon minut kvicknade jag till och även om jag var helt slut så orkade jag hasa iväg och hämta överdragskläderna, hitta sambon och inta en målgångsöl. Magiskt gott! SKÅL! Jag klarade det igen, men fasen – det var tufft som attan. Men nu är medaljen min, yeah!!!
Och min poddkollega Malin tog sig också i mål – som 17:e dam och 179:e löpare totalt. Helt galet bra, hatten av! Och hatten av till alla kämpar som sprang i lördags, ni är grymma!
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen